Om lycka och pengar

Journalisten Benjamin Wallace har tydligen, enligt Aftonbladet, skrivit en bok om huruvida lycka går att köpa för pengar eller ej. Hans svar är nej. Artikeln i Aftonbladet är som vanligt synnerligen usel och osammanhängande och ger troligen inte en korrekt bild av journalistens bok. Det verkar nämligen som om boken handlar om att journalisten enbart har testat att köpa dyra saker för att sedan se om han blir lyckligare av detta. Och detta är inte en korrekt metod om man vill avgöra om pengar ger lycka. Pengar kan ju användas till så mycket annat än att köpa dyra varor. Man kan resa. Man kan hjälpa andra. Man kan jävlas med andra. Man kan snyta sig med dom om man drabbas av en jobbig man flu. Nej, jag väljer att fortfarande tro att det är lite lättare att bli lycklig om man inte behöver bry sig om att skaffa pengar.

Ränta

På årets sista dag flöt som vanligt ränteutbetalningarna in på mina bankkonton. Totalt fick jag ta emot 2 088,37 kr efter skatt. En blygsam summa. Jag har medvetet undvikit högräntekonton som Marginalen, Kaupthing eller Parex Bank. Jag är inte villig att riskera min buffert för någon enstaka procentenhet högre ränta. Bankgarantin i all ära, men i dessa tider kan man aldrig riktigt veta vad som gäller när man har med isländska eller lettiska banker att göra.

Privatekonomiska notiser

Min hyra har höjts med 39 kronor.

Jag har klagat hos Västtrafik och erhållit en värdecheck på 50 kronor, i kompensation för en utebliven buss.

Jag har skaffat ett träningskort (för ett helt år). Arbetsgivaren betalar merparten men jag får ligga ute med pengarna till nästa månadslön. (Etiketten träning används nu för tredje gången trots att jag ännu inte har besökt träningsanläggningen en enda gång).

Jag såg ett bra erbjudande i ett reklamblad. Jag klippte ut rabattkupongen och begav mig till affären, handlade det jag skulle men glömde att lämna in kupongen. Missad rabatt: 26 kronor.

Nytt rekord

När jag granskar mina kreditkortsköp upptäcker jag att saldot är ungefär dubbelt så högt som det brukar vara vid den här tiden i månaden. Till viss del har det så klart att göra med att det är december och att man därför har utgifter för julklappar och extra höga utgifter för mat, godis och stearinljus. Men julen lyckas inte förklara hela utgiftsexplosionen. Det verkar som om jag helt enkelt har genomfört betydligt fler småköp, vilket tillsammans med julutgifterna alltså har resulterat i ett nytt rekord för kreditkortssaldot.

Härliga tider, strålande tider (för den som har jobb)

Om vi för ett ögonblick glömmer bort den pågående ekonomiska krisen och den annalkande massarbetslösheten och istället fokuserar på den del av befolkningen som har jobb, ja då ser det bra ut inför 2009:

• Den borgerliga regeringen genomför vid årsskiftet det tredje steget i jobbskatteavdraget vilket ger en skattesänkning på cirka 3 000 kr per år för de som tjänar runt 20 000 kr i månaden och 7 500 kr för de som tjänar runt 30 000 kr.

• Många kollektivavtal ger goda lönehöjningar under 2009.

• Inflationen är på väg att pressas tillbaka vilket gör att skattesänkningar och lönehöjningar faktiskt stannar i plånboken.

• Stora räntesänkningar ger hushåll med bolån kraftigt sänkta räntekostnader.

De som lyckas behålla sina jobb under 2009 har alltså att se fram emot en ganska ordentlig förbättring av privatekonomin. Det är dock viktigt att komma ihåg att risken för högre arbetslöshet ökar om folk låter bli att konsumera mera trots att de får mer pengar i plånboken. Skattesänkningar och räntesänkningar är inte till för att öka sparandet. De syftar till att stimulera konsumtion och investeringar och därmed få fart på ekonomin.

Bufferten lämnas orörd

Man kan tycka att det accelererande börsraset borde ge goda köpmöjligheter. Jag har exempelvis över 70 000 kr på ett buffertkonto som jag i princip skulle kunna köpa aktier för. Problemet är bara att bufferten finns där för att trygga min ekonomi i osäkra tider. Finanskrisen riskerar att resultera i klart kännbara konsekvenser på arbetsmarknaden. I hemstaden Göteborg har de båda Volvobolagen på kort tid sparkat tusentals anställda. Underleverantörerna kommer att avskeda minst lika många och även konsultbolagen får känna på neddragningarna. Totalt kommer säkert tiotusen anställda mista sina jobb i Göteborgsregionen enbart som en följd av de båda Volvobolagens neddragningar. Även i övrigt ser det ut som om vi står inför en stram arbetsmarknad. Då gäller det att ha sin privatekonomi i ordning. Nej, bufferten lämnas orörd.

Om kvinnor och män

Kvinnor sägs tjäna på att förbli singlar, männen gör bäst i att slå sig ihop med någon, åtminstone med avseende på framtida löneutveckling. Tar man hänsyn till hela privatekonomin är jag inte säker på att detta stämmer. Kvinnor slukar pengar. Det krävs en rejäl löneutveckling, delade boendekostnader och mycket mer för att kompensera för kvinnans, av naturen givna, sinne att slösa bort mannens pengar. Trots detta väljer alltså många män ändå att slå sig i lag med kvinnor. Vad kan detta bero på?

Kassabok

Jag har fört en detaljerad kassabok ända sedan jag startade den här bloggen. Alla inköp har bokförts. Varje månad har jag upprättat en budget och jag har sedan kunnat jämföra utfallet för respektive kategori. Mot bakgrund av prognostiserad inkomst och vilka räkningar som skall betalas under budgetmånaden har jag kunnat minska storleken på olika utgiftskategorier för att uppnå önskat sparmål. Systemet har fungerat utmärkt och jag har haft god kontroll över min ekonomi.

Nu har jag dock tröttnat.

Mot slutet av förra månaden drabbades jag av influensa och jag tappade lusten att föra in alla utgifter i kassaboken. Jag upprättade heller ingen budget för maj. Nu återstår alltså att se om det är möjligt att upprätthålla ett rimligt sparande utan hjälp av budget och kassabok. Förhoppningsvis räcker vetskapen om sparmålen för att hindra onödiga inköp, men jag är inte helt säker. Sommarmånaderna innebär glass, Liseberg och annat som man inte gärna avstår ifrån.

Problemet med att inte föra kassabok och budget är att det blir svårare att följa upp ekonomin och att man kanske inte märker om utgifterna skenar iväg. Förhoppningsvis skall jag kunna uppnå viss kontroll genom att räkna baklänges vid varje månadssammanställning. Om det inte funkar är det bara att börja spara alla kvitton igen.

Återbäring

Jag har min hemförsäkring hos Länsförsäkringar, som är ett kundägt företag. Den vinst försäkringsbolaget gör på sina olika försäkringskategorier kan antingen investeras i verksamheten eller gå tillbaka till kunderna, dvs ägarna. I år handlar det för min del om cirka 10 procent av försäkringspremien i återbäring.

En intressant aspekt av olika jämförelsesajter för försäkringar (och andra tjänster) är att de inte tar hänsyn till den återbäring man kan få som kund hos Länsförsäkringar. Även om Länsförsäkringar brukar klara sig ganska bra i sådana jämförelser bör de alltså få ytterligare ett plus i kanten med tanke på en potentiellt lägre försäkringspremie i de fall försäkringen går med överskott.

Spargrisen är rasistisk!

Det går naturligtvis inte an att som upplyst människa i dagens Sverige spara sina pengar i en spargris! Vet hut på er!

Grisen är ett orent djur och att använda denna gris i något som helst sammanhang är en djupt rasistisk och kränkande handling mot alla muslimer.

Ni har redan slutat att titta på Nalle Puh och hans förskräckliga hantlangare Nasse. I skolorna har fläskköttet försvunnit från menyn och nu skall ni ta mig tusan också kasta era nazistiska spargrisar! Annars...

Läs mer om dessa smutsiga djur i Dagens Industri och Sydsvenskan.

PS. En snabb sökning på ordet spargris på storbankernas hemsidor gav noll träffar. Av detta drar åtminstone jag slutsatsen att svenska banker redan har avskaffat spargrisen. Där har vi minsann en samling ansvarsfulla tjänstemän som vet att skydda sig.

Hetsjakten fortsätter

Dagens Nyheter fortsätter idag hetsjakten mot de företag som lånar ut mindre summor pengar till privatpersoner, så kallade SMS-lån. Att fria företagare och myndiga privatpersoner kommer överens om affärstransaktioner som för den ena parten inte är särskilt gynnsamma är tydligen mer än vissa klarar av att uthärda. Samtidigt fortsätter storbankerna att göra reklam för sina snabba lån utan säkerhet utan att någon ropar på ingripande från farbror staten. 2 000 kr är tydligen för lite pengar att låna ut, men 200 000 kr går bättre. Det är ironiskt att man precis under DN:s hetsartikel finner följande reklam:

"Ansök om Ikanobankens snabba och enkla lån! Låna mellan 20 000 och 350 000 kronor. Du behöver ingen säkerhet och betalar inga avgifter. Ansök via internet och få besked direkt. Nu med lånelöfte!
GE Money Bank - Lån Ansök om Flexibla Lånet mellan 5000 och 350 000 kr, från 5,95% ränta. Extra förmånligt vid ansökan online."

Samtidigt vidtar de vanliga bankerna åtgärder mot mobillåneföretagen:

"Sms-låneföretagen pressas också av bankerna. De marknadsför sina lån som snabba. På 8-15 minuter ska pengarna kunna betalas ut till låntagarens bankkonto. Men bankerna drar in de tjänster som möjliggör snabba överföringar. Tidigare sade Swedbank upp dem, nu har Handelsbanken gjort samma sak."

Vi repeterar: Små lån utan säkerhet är jättedåligt. Storbankerna drar in de tjänster som tillåter mobillåneföretagen att betala ut pengarna till låntagaren efter bara några minuter. Stora lån utan säkerhet går jättebra. Storbankerna betalar ut dessa pengar till låntagaren efter bara några minuter. Hyckleri?

Behöver vi förmyndare?

Staten stämmer via Konsumentombudsmannen ett sms-låneföretag som vägrar följa en dom i Marknadsdomstolen som förbjuder företaget att ta ut avgifter som är högre än kostnaderna förknippade med lånet till den enskilde konsumenten.

Man kan naturligtvis med viss rätt hävda att det är korkat att låna 2000 kr i en månad och betala 300 kr i avgift för detta. Men bör det vara olagligt för företag att utnyttja det faktum att det finns myndiga människor i detta land som fattar korkade beslut? Behöver personer som inte är omyndigförklarade verkligen staten som förmyndare?

Dyster matematik

Jag har gått igenom mina siffror lite snabbt ikväll och det ser dystert ut. Värdeutvecklingen på mina fonder och aktier har varit rent katastrofal under den senaste månaden och trots ett ganska högt sparande är jag nu tillbaka på samma nivå som 31 oktober 2007. 3 månaders sparande är alltså utraderat. Jag återkommer med en exakt sammanställning lite senare.

Nu pressar vi upp börserna med några procent nästa vecka!

Även om det är resultatet på lång sikt som spelar roll måste jag erkänna att jag finner en viss njutning i att varje månad kunna se att sparandet har resulterat i en förmögenhetsökning. Inför nästa veckas månadsskifte ser det därför inte ljust ut. Börsen måste stiga ganska mycket för att jag överhuvudtaget skall nå ett nollresultat, inklusive månadens sparande. Det är helt enkelt trist att se hela månadssparandet ätas upp av sjunkande värde på fonder och aktier. Därför skall börsen upp nästa vecka. På fredag får den gärna sjunka rejält men fram till och med torsdag bär det av uppåt. Uppåt!

Förtäckt hot

Äh vad fan, jag klämmer i med den andra halvan av månadssparandet redan idag. På fredag är jag ju ändå upptagen med att roa mig, eller nåt (eventuellt somnar jag framför tvn men även det är ju en aktivitet). På just fredagar kan börsen dock gå ned extra mycket eftersom många inte vill sitta på riskfyllda placeringar över helgen, vilket ger ett ökat säljtryck och lägre kurser. Av den anledningen vore det kanske bättre att vänta med fondköpen. Men nej, jag tänker inte börja försöka pricka in dagsbottnar vid fondköp. Jag väljer istället att dra en linje vid dagens kursnivå, under vilken börserna inte längre tillåts sjunka lägre. Nu är det stopp. Annars!

Humöret på topp, trots allt

Klarar man inte av stora nedgångar på börsen skall man inte placera sina pengar i aktier överhuvudtaget. Om det är något som kännetecknar aktiemarknaden är det stora upp- och nedgångar. Det är den genomsnittliga årsavkastningen över en längre period som bör överstiga avkastningen för räntesparande, och som gynnar den långsiktige.

Den som läser min blogg regelbundet vet att jag inte är förvånad över dagens ras. Jag har förväntat mig såväl ytterligare sjunkande börskurser generellt som ras på tillväxtmarknaderna.

Ja, jag har stora innehav i Indien och Ryssland. Men nej, jag är inte orolig eller ledsen över att tusenlapparna rinner iväg för mig. Före dagens ras hade jag en värdeökning på min Indienfond på 120 procent. Jag ser innehavet som långsiktigt och mer eller mindre förväntar mig en turbulent utveckling. När det gäller Ryssland köpte jag mina första fondandelar strax efter Asienkrisen 1998, eller 1999. Jag har gått in i och ur denna marknad flera gånger beroende på att jag har behövt pengarna till annat. Ingen annan placering har gett mig lika hög avkastning som mina Rysslandsfonder. Jag kan därför ta dagens ras utan att bryta ihop.

Jag har nu för övrigt bestämt mig för att återuppta månadssparandet i aktiefonder. Lönen kommer den 25:e, men redan igår köpte jag andelar, till dagens kurser, för halva sparbeloppet. Jag väntar någon dag med resterande belopp.

Jag ser faktiskt fram emot nästa månadsrapport. Det skall bli kul att gå igenom alla fonder och aktier och se precis vilken utveckling de genomgått.

Politikens betydelse för privatekonomin

New York Times uppmärksammade nyligen i en artikel att unga svenskar i stora antal numera åker till Norge för att gästarbeta.

“When I was young, Swedes had whiter teeth, clearer skin, Abba and Bjorn Borg. We had lots of fish, and not much more,” said Thomas Hylland Eriksen, a professor of social anthropology at the University of Oslo.

“Today, Swedes have been cut down to size,” he said. “And I would say that many Norwegians enjoy the fact that so many Swedes are here doing menial jobs.”

Doing menial jobs, heter det alltså. Oljan har naturligtvis stor del i Norges rikedom, men det förklarar inte Sveriges relativa tapp i välståndsligan. Detta har vi nämligen våra politiker att tacka för. Socialistiska politiker är väl bäst att tillägga. För inte ens vår borgerlighet var särskilt borgerlig under de 70- och 80-tal som raserade Sveriges konkurrenskraft. Svenska politiker valde gång på gång under dessa årtionden att gå sin egen väg och resultatet var katastrofalt. Utan den inkompetens som kännetecknade vår socialistiska monarki under Olof Palme hade vi idag kunnat kvittera ut åtskilliga tusenlappar varje månad i högre lön. Vilken betydelse hade inte detta haft för vårt sparande i jämförelse med att snåla in på en kopp kaffe på stan?

Vad svenska väljare har så svårt att förstå är att det faktiskt spelar roll hur man röstar vart fjärde år (även här skiljer sig Sverige från omvärlden, knappt något land röstar mer sällan än Sverige). Idag väljer alltså en majoritet av svenskarna att stödja en socialistisk kartell under ledning av gymnasieavhopparen och bedragaren Mona Sahlin, stödd av kommunisten Ohly och ett par miljöfundamentalister. Man behöver inte vara professor i nationalekonomi för att inse de negativa effekterna av en sådan regering.

De av oss som vill spara till rikedom måste även inse att en politisk insats kan vara väldigt betydelsefull för utgången av vårt sparande. Opinionsbildning mot socialistkartellen bör därför ha en given plats bredvid tankar om sparande, börsutveckling och fonder. Risken är annars att än fler ungdomar tvingas iväg till Norge för att jobba som servitör eller på lager, och därmed tjäna mer pengar än svenska akademiker.

Artikeln i New York Times läser du här.

Strategi för nästa uppgångsfas?

Nedgångsfasen är säkerligen inte avslutad ännu, men det börjar trots det bli dags att fundera över vilken strategi man skall ha när det gäller nästa uppgångsfas. Att vara fulltankad i aktier genom hela uppgångsfasen är i princip samma sak som att bli miljonär på fem år. Så var det åtminstone under den 5-åriga uppgång som följde på it-bubblan, förutsatt så klart att man hade ett litet startkapital och ett kontinuerligt sparande. Det här året ser jag redan som förlorat. 5 år av uppgång har i så fall förbytts i 2 år med fallande börser. Med början 2008 bör det alltså vända uppåt igen, hoppas jag.

Jag har en buffert på 50 000 kr, men den rör jag inte. Utöver detta har jag cirka 25 000 kr som jag kan stoppa in i aktieplaceringar. Dessutom bör jag kunna månadsspara cirka 6 000 kr. De senaste månaderna har jag legat lågt med insättningarna i aktiefonder men mycket talar för att jag efter nästa månadslön kommer att börja sätta in hela månadssparandet i aktiefonder igen.

Jag är inte helt övertygad om hur jag skall gå tillväga. Vi kanske inte står inför en ny uppgångsfas ännu på 10 år. Sådana stiltjeperioder har ju faktiskt inträffat historiskt. Japan är skräckexemplet. Index står, såvitt jag har förstått, fortfarande lägre i Tokyo idag än det gjorde i slutet av 1980-talet. Snacka om skräckscenario.

Kanske är det ingen idé att ha någon annan strategi än att vara långsiktig. Det sägs ju att goda köptillfällen alltid existerar, bara tidsperspektivet är tillräckligt långt.

Inflationsspöket

Inflationstakten, räknad som förändringen under de senaste tolv månaderna, ökade till 3,5 procent i december från 3,3 procent i november. De goda löneökningarna för arbetarkollektivet under fjolåret riskerar därmed att urholkas. Snart kan vi mycket väl stå inför en situation där LO kräver att löntagarna skall kompenseras för den höga inflationstakten och då befinner vi oss snart i en förfärlig inflationsspiral, som absolut inte gynnar löntagaren.

Slutsnaskat!

Okej. Nu får det vara nog. Jag måste sluta lägga ohyggliga summor på godis. Godissnaskandet skall hädanefter minimeras. Sötsuget får bekämpas med frukt istället. Det lär inte bli billigare men åtminstone mer hälsosamt. Jag skall till och med traska över till affären och köpa ett sötningsmedel som alternativ till socker i mitt te.