Antal vargar i Sverige: 220 st. Konsekvenser: oerhörda lidanden enligt vargmotståndarna. I princip omöjligt att hålla tamboskap, barnen får inte gå utomhus, hundarna måste vara kopplade, allt enligt vargmotståndarna.
Sverige är ett av Europas till ytan absolut största länder och härbärgerar 220 vargar, vilket alltså enligt somliga är för mycket.
Hur många vargar finns det i andra europeiska länder?
Estland: 500 st.
Lettland: 750 st.
Litauen: 600 st.
Hmm, lilleputtländerna i Baltikum har alltså nästan 10 gånger fler vargar än Sverige. Bor alla i städer där eller? Så måste vara fallet, för med 2000 vargar kan väl ingen vistas utomhus på landsbygden?
Polen: 700st.
Slovakien: 400st.
Serbien: 500 st.
Italien: 500 st.
Bulgarien: 1000 st.
Ukraina: 2000 st.
Spanien: 2500 st.
Tolka siffrorna som ni vill. Sveriges politiker bör fortsättningsvis dock låta bli att kommentera hur utvecklingsländer behandlar sina stora däggdjur. Om Svenskarna inte klarar av 200 vargar (fredliga djur som i princip är helt ofarliga för människan) kan vi inte begära att afrikanerna skall klara av lejon, tigrar, noshörningar och elefanter som ju faktiskt dödar människor ganska ofta.
Källa
måndag 4 januari 2010
lördag 2 januari 2010
Ekonomisk ställning 31 december 2009
Summa tillgångar och skulder 31 december 2009
Räntesparande*: 103 143 kr.
Aktiefonder: 120 578 kr.
Aktier: 101 024 kr.
*inklusive skulder
Summa tillgångar och skulder: 324 745 kr.
Andel aktiesparande: 68 procent.
Andel räntesparande: 32 procent.
Under december ökade sparkapitalet i värde med 11 184 kr(3,6 procent).
Under månaden har 2 000 kr placerats i Skagen Global och 500 kr i Avanza Zero.
Summering av 2009
Under 2009 har sparkapitalet ökat i värde med 141 490 kr (77,2 procent) eller 11 791 kr per månad. Därmed kan man säga att hela tappet från 2008 är återhämtat.
Hur aktierna har utvecklats kan ni läsa här.
Hur fonderna har utvecklats kan ni läsa här.
Räntesparande*: 103 143 kr.
Aktiefonder: 120 578 kr.
Aktier: 101 024 kr.
*inklusive skulder
Summa tillgångar och skulder: 324 745 kr.
Andel aktiesparande: 68 procent.
Andel räntesparande: 32 procent.
Under december ökade sparkapitalet i värde med 11 184 kr(3,6 procent).
Under månaden har 2 000 kr placerats i Skagen Global och 500 kr i Avanza Zero.
Summering av 2009
Under 2009 har sparkapitalet ökat i värde med 141 490 kr (77,2 procent) eller 11 791 kr per månad. Därmed kan man säga att hela tappet från 2008 är återhämtat.
Hur aktierna har utvecklats kan ni läsa här.
Hur fonderna har utvecklats kan ni läsa här.
fredag 1 januari 2010
Sammanfattning av mitt fondår 2009
Av de fonder jag ägde vid årets början fanns endast tre kvar vid årets slut:
HSBC Indian Equity, +109 procent.
Robur Kinafond, +49,7 procent.
Robur Ryssland, +139 procent.
Att döma av den procentuella utvecklingen för dessa fonder var det ett korrekt beslut att behålla dem i portföljen.
De fonder jag sålde av under årets inledningsskifte har utvecklats så här under 2009:
Blackrock New Energy Fund, +9,23 procent. Fonden såldes ungefär till årsskifteskursen och jag har därmed "gått miste" om cirka 10 procent i avkastning.
Robur Balkanfond, +60,5 procent. Fonden såldes ungefär till årsskifteskursen och jag har därmed gått miste om cirka 60 procent i avkastning.
Robur Brict, +86,9 procent. Fonden såldes sent under året och jag har endast gått miste om några enstaka procent i avkastning.
Robur Småbolag Europa, +36,4 procent. Fonden såldes unegfär till årsskifteskursen och jag har därmed gått miste om cirka 36 procent i avkastning.
Carnegie Worldwide, +14,1 procent. Fonden såldes under andra halvåret och jag har gått miste om kanske 5 procentenheter av avkastningen på 14 procent.
De likvider som erhållits vid försäljningarna ovan har omplacerats i andra fonder. Huruvida försäljningarna har varit lyckade eller inte beror därför på hur de andra fonderna har utvecklats. Helt klart är dock att det var ett korrekt beslut att sälja Carnegie Worldwide (som var den pengamässigt största fonden av de sålda, övriga fondinnehav var relativt blygsamma) och Blackrock New Energy Fund. Småbolagsfonden har haft en hyfsad utveckling medan Brict och Balkanfonden gått riktigt bra (helt utan några jämförelser med aktuella index). Brictfonden såldes dock sent och jag drog därmed nytta av den fina utvecklingen. Med tanke på att fondförsäljningslikviderna har omplacerats i andra fonder (som gett fin avkastning) är det bara försäljningen av Robur Balkan som ur ett avkastningsperspektiv kan ifrågasättas.
De fonder som är nya för året är följande (i storleksordning):
Avanza Zero
HSBC Indian Equity, +109 procent.
Robur Kinafond, +49,7 procent.
Robur Ryssland, +139 procent.
Att döma av den procentuella utvecklingen för dessa fonder var det ett korrekt beslut att behålla dem i portföljen.
De fonder jag sålde av under årets inledningsskifte har utvecklats så här under 2009:
Blackrock New Energy Fund, +9,23 procent. Fonden såldes ungefär till årsskifteskursen och jag har därmed "gått miste" om cirka 10 procent i avkastning.
Robur Balkanfond, +60,5 procent. Fonden såldes ungefär till årsskifteskursen och jag har därmed gått miste om cirka 60 procent i avkastning.
Robur Brict, +86,9 procent. Fonden såldes sent under året och jag har endast gått miste om några enstaka procent i avkastning.
Robur Småbolag Europa, +36,4 procent. Fonden såldes unegfär till årsskifteskursen och jag har därmed gått miste om cirka 36 procent i avkastning.
Carnegie Worldwide, +14,1 procent. Fonden såldes under andra halvåret och jag har gått miste om kanske 5 procentenheter av avkastningen på 14 procent.
De likvider som erhållits vid försäljningarna ovan har omplacerats i andra fonder. Huruvida försäljningarna har varit lyckade eller inte beror därför på hur de andra fonderna har utvecklats. Helt klart är dock att det var ett korrekt beslut att sälja Carnegie Worldwide (som var den pengamässigt största fonden av de sålda, övriga fondinnehav var relativt blygsamma) och Blackrock New Energy Fund. Småbolagsfonden har haft en hyfsad utveckling medan Brict och Balkanfonden gått riktigt bra (helt utan några jämförelser med aktuella index). Brictfonden såldes dock sent och jag drog därmed nytta av den fina utvecklingen. Med tanke på att fondförsäljningslikviderna har omplacerats i andra fonder (som gett fin avkastning) är det bara försäljningen av Robur Balkan som ur ett avkastningsperspektiv kan ifrågasättas.
De fonder som är nya för året är följande (i storleksordning):
Avanza Zero
Skagen Global
Skagen Kon-Tiki
JPM Global Natural Resources
Köpen i ovanstående fonder har skett i omgångar och utspritt över året. Köpen i Avanza Zero har till exempel skett till kurser mellan 64 och 107 (dvs avkastningen varierar mellan några procent minus till över 60 procent plus). Även köpen i Global och Kon-Tiki är utspridda över året. Skagen Kon-Tiki har klarat sig ungefär som genomsnittet av mina övriga tillväxtmarknadsfonder. Skagen Global har utklassat Carnegies globalfond, som jag sålde. JPM GNR köptes i slutet av året och har gett en avkastning på cirka 5 procent (den steg som kraftigast under första halvåret).
Jag kan väl sammanfatta fondåret med att jag inte har gjort några jättestora misstag men att det hade funnits utrymme för ytterligare värdeökning med ett än mer aggressivt förhållningssätt till både risk och fondbyten.
torsdag 31 december 2009
Is, bokhyllekommentar och självporträtt?
Årets sista blogginlägg. Kvalitet, som alltid.
Är det bara jag som har is hemma? Jag vet att det är lite smuts runt friskluftsintaget men det blir svart på en vecka efter rengöring. Jävla bilister.
Visa mig din bokhylla och jag skall säga vem du är, brukar det heta. I detta fallet är det dock så att jag visar er en sektion ur min bokhylla för att delge er min syn på det kommande 10-talet. Mitt system är att jag inte har något system och det är således en ren slump att en stor mängd dystopier står uppställda bredvid varandra (en ren slump eftersom ni alla kan se att det även finns några böcker som inte är dystopier inställda mellan dystopierna).
Ett hett efterlängtat självporträtt, slutligen.
Gott Nytt År!
Är det bara jag som har is hemma? Jag vet att det är lite smuts runt friskluftsintaget men det blir svart på en vecka efter rengöring. Jävla bilister.
Visa mig din bokhylla och jag skall säga vem du är, brukar det heta. I detta fallet är det dock så att jag visar er en sektion ur min bokhylla för att delge er min syn på det kommande 10-talet. Mitt system är att jag inte har något system och det är således en ren slump att en stor mängd dystopier står uppställda bredvid varandra (en ren slump eftersom ni alla kan se att det även finns några böcker som inte är dystopier inställda mellan dystopierna).
Ett hett efterlängtat självporträtt, slutligen.
Gott Nytt År!
onsdag 30 december 2009
Sammanfattning av mitt aktieår 2009
Så här på årets sista börsdag kan det vara intressant att gå igenom hur mina aktier har utvecklats det gångna året.
(Slutkurs 2008 - slutkurs 2009, utveckling i procent 2009)
Industrivärden C (50 - 82,25, 64,5 procent)
Innehav: 475 st.
Transaktioner under året: nej.
Industrivärden gick som tåget under 2009 och slog index rejält. När börsen går upp gör belåningen att index slås eftersom Industrivärdens innehav i stor utsträckning är index.
Investor B (117 - 132,90, 13,6 procent)
Innehav: 150 st.
Transaktioner under året: nej.
Investor klarade det förskräckliga året 2008 mycket bra och det är inte oväntat att aktien hade svårt att hänga med i tjurrusningen 2009. Investor är ett stabilt innehav och jag är nöjd med avkastningen.
Kinnevik B (63 - 107, 69,8 procent)
Innehav: 150 st.
Transaktioner under året: nej.
70 procent upp får man vara nöjd med. Kinnevikflickorna är upptagna och en av sönerna verkar ha lite trubbel med rättvisan men vem bryr sig?
Swedbank A (36,73 - 71, 93,3 procent)
Innehav: 265 st.
Transaktioner under året: Köp 60 á 48 kr. Nyemission 105 aktier á 39 kr. Köp totalt 6 975 kr.
Swedbank pref (36,73 - 70,5, 92 procent)
Innehav: 50 st.
Transaktioner under året: nej.
Klockrent år, till slut, för Swedbankaktien (händelserikt i alla fall). Det går bara runt i skallen när jag skall försöka reda ut turerna kring köp och nyemissioner och olika aktieslag. Jag nöjer mig därför med att konstatera att jag har betalat 500 kr mer än mina aktier i Swedbank nu är värda.
Svolder B (26,70 - 54, 102,3 procent)
Innehav: 0 st.
Transaktioner under året: 100 aktier sålda till kursen 60,25 kr (upp 125 procent i år, sen köp 101 procent).
Lundbergföretagen B (304 - 363, 19,4 procent)
Innehav: 10 st.
Transaktioner under året: Köp 10 aktier á 312 kr (upp 16 procent sedan köp).
Jag förväntar mig inga snabba kast vad gäller Lundbergs utan detta lilla innehav är av den mer stabila sorten som svänger lite mindre än index både när det går upp och när det går ner.
Hur har då aktieportföljen utvecklats procentuellt i år? Jag vet att åtminstone två av bloggens mer regelbundna läsare är matematiklärare och det bör därför inte vara särskilt svårt för er att leverera ett korrekt svar. Alla andra läsare är naturligtvis också välkomna att försöka. Värdet av aktieportföljen var vid årets början 60 080 kr. Värdet vid årets slut är 101 024 kr. Under året har aktier köpts för 6 975 kr och sålts för 6 025 kr. Rätt svar belönas med antingen en trisslott eller en träff med undertecknad (jag väljer beroende på vinnare). Svaret skall anges med en decimals noggrannhet (flera svar kan vara korrekta men endast ett belönas).
(Slutkurs 2008 - slutkurs 2009, utveckling i procent 2009)
Industrivärden C (50 - 82,25, 64,5 procent)
Innehav: 475 st.
Transaktioner under året: nej.
Industrivärden gick som tåget under 2009 och slog index rejält. När börsen går upp gör belåningen att index slås eftersom Industrivärdens innehav i stor utsträckning är index.
Investor B (117 - 132,90, 13,6 procent)
Innehav: 150 st.
Transaktioner under året: nej.
Investor klarade det förskräckliga året 2008 mycket bra och det är inte oväntat att aktien hade svårt att hänga med i tjurrusningen 2009. Investor är ett stabilt innehav och jag är nöjd med avkastningen.
Kinnevik B (63 - 107, 69,8 procent)
Innehav: 150 st.
Transaktioner under året: nej.
70 procent upp får man vara nöjd med. Kinnevikflickorna är upptagna och en av sönerna verkar ha lite trubbel med rättvisan men vem bryr sig?
Swedbank A (36,73 - 71, 93,3 procent)
Innehav: 265 st.
Transaktioner under året: Köp 60 á 48 kr. Nyemission 105 aktier á 39 kr. Köp totalt 6 975 kr.
Swedbank pref (36,73 - 70,5, 92 procent)
Innehav: 50 st.
Transaktioner under året: nej.
Klockrent år, till slut, för Swedbankaktien (händelserikt i alla fall). Det går bara runt i skallen när jag skall försöka reda ut turerna kring köp och nyemissioner och olika aktieslag. Jag nöjer mig därför med att konstatera att jag har betalat 500 kr mer än mina aktier i Swedbank nu är värda.
Svolder B (26,70 - 54, 102,3 procent)
Innehav: 0 st.
Transaktioner under året: 100 aktier sålda till kursen 60,25 kr (upp 125 procent i år, sen köp 101 procent).
Lundbergföretagen B (304 - 363, 19,4 procent)
Innehav: 10 st.
Transaktioner under året: Köp 10 aktier á 312 kr (upp 16 procent sedan köp).
Jag förväntar mig inga snabba kast vad gäller Lundbergs utan detta lilla innehav är av den mer stabila sorten som svänger lite mindre än index både när det går upp och när det går ner.
Hur har då aktieportföljen utvecklats procentuellt i år? Jag vet att åtminstone två av bloggens mer regelbundna läsare är matematiklärare och det bör därför inte vara särskilt svårt för er att leverera ett korrekt svar. Alla andra läsare är naturligtvis också välkomna att försöka. Värdet av aktieportföljen var vid årets början 60 080 kr. Värdet vid årets slut är 101 024 kr. Under året har aktier köpts för 6 975 kr och sålts för 6 025 kr. Rätt svar belönas med antingen en trisslott eller en träff med undertecknad (jag väljer beroende på vinnare). Svaret skall anges med en decimals noggrannhet (flera svar kan vara korrekta men endast ett belönas).
måndag 28 december 2009
Betydelsen av likviddagar vid fondförsäljning
Det finns faktiskt vissa fördelar med att dels vara kund i en riktig bank och dels äga denna banks fonder. Jag är till exempel kund i både Swedbank och Avanza och kan därför göra adekvata jämförelser dem emellan. För aktiva fondsparare kan det vara viktigt att snabbt kunna genomföra affärer. Snabba fondaffärer är dock endast möjliga om man köper och säljer i storbankens egna fonder. För Roburs fonder gäller till exempel noll likviddagar för 80 procent av försäljningsvärdet. Det går alltså att sälja t ex Robur Ryssland och samma dag kunna omplacera 80 procent av likviden till en ny fond. Säljer man å andra sidan en extern fond, exempelvis som jag gjorde med HSBC Indian Equity i en vändningsaffär, tar det en hel vecka innan man får tillgång till likviden. I sådana fall gäller det att som fondsparare ha tillgång till överskottslikviditet om man inte vill utsätta sig för en extra stor kursrisk under den dryga vecka det kan ta att sälja en fond och inhandla en annan med samma pengar.
En aktiv fondsparare behöver inte bara ta ställning till hur bra fonden är utan också hur snabbt pengarna rullar.
Swedbank:
Försäljning av Swedbank Roburs fonder som görs före bryttiden sker normalt till samma bankdags handelskurs. Försäljning för upp till 80 procent av innehavets värde betalas ut direkt till ditt konto. Om du säljer hela innehavet så betalas normalt resterande del ut 1-3 bankdagar efter försäljning.
Försäljning av externa fonder som görs före bryttiden sker normalt till nästa bankdags handelskurs. Beloppet betalas normalt ut 3-5 bankdagar efter att försäljningen har registrerats.
En aktiv fondsparare behöver inte bara ta ställning till hur bra fonden är utan också hur snabbt pengarna rullar.
Swedbank:
Försäljning av Swedbank Roburs fonder som görs före bryttiden sker normalt till samma bankdags handelskurs. Försäljning för upp till 80 procent av innehavets värde betalas ut direkt till ditt konto. Om du säljer hela innehavet så betalas normalt resterande del ut 1-3 bankdagar efter försäljning.
Försäljning av externa fonder som görs före bryttiden sker normalt till nästa bankdags handelskurs. Beloppet betalas normalt ut 3-5 bankdagar efter att försäljningen har registrerats.
Reinfeldt: Viktigt att väljarna inte röstar smart 2010
Vi närmar oss snabbt det viktiga valåret 2010. Jag vill därför passa på att vidarebefordra vår kloka statsministers ord till väljarna (SvD 23 augusti 2009):
Sverigedemokraterna ska inte ha onödigt mycket medialt utrymme där de ständigt görs spelteoretiskt intressanta. Det riskerar att leda till att väljare agerar smart snarare än att de utgår ifrån regeringsalternativ.
Är ni smarta?
Sverigedemokraterna ska inte ha onödigt mycket medialt utrymme där de ständigt görs spelteoretiskt intressanta. Det riskerar att leda till att väljare agerar smart snarare än att de utgår ifrån regeringsalternativ.
Är ni smarta?
Husarrest för äldre och rörelsehindrade?
Nyss hemkommen från ett besök hos den inte helt närbelägna matbutiken tvingas jag konstatera att inte ens en man som nästan är 20 kan ta sig fram på Göteborgs helt istäckta trottoarer. Det som var tänkt att bli en trevlig vinterpromenad omvandlades 10 meter från min port istället till en promenad till spårvagnen. Blankis lämpar sig nämligen dåligt för promenader. Inte ens spårvagnshållplatserna hålls isfria. Men räcker det inte att sanda? Nej, efter en timme ligger sanden fint infrusen i en stad med Göteborgs klimat. Vad skall man då göra? Man skall salta. Salta av bara fan. Saltar man inte trottoarerna dömer man äldre och rörelsehindrade till husarrest.
Varför går det bra att salta vägarna men inte trottoarerna? En bil med vinterdäck klarar sig betydligt bättre på halt väglag än en tvåfotavarelse med skor.
Miljögalenskaperna har gått för långt. Miljöpartiets ledare åker omkring i sina fyrhjulsdrivna stadsjeepar, naturligtvis på isfria vägar. Valboskapen får däremot välja mellan att stanna inne eller att riskera att bryta benen. Undrar förresten hur mycket extra bensin som går åt när folk väljer att ta bilen istället för att gå?
Uppdatering: Saltning har nu påbörjats. Detta sker dock alldeles för sent och många har redan helt i onödan hunnit bryta benen. GP
Varför går det bra att salta vägarna men inte trottoarerna? En bil med vinterdäck klarar sig betydligt bättre på halt väglag än en tvåfotavarelse med skor.
Miljögalenskaperna har gått för långt. Miljöpartiets ledare åker omkring i sina fyrhjulsdrivna stadsjeepar, naturligtvis på isfria vägar. Valboskapen får däremot välja mellan att stanna inne eller att riskera att bryta benen. Undrar förresten hur mycket extra bensin som går åt när folk väljer att ta bilen istället för att gå?
Uppdatering: Saltning har nu påbörjats. Detta sker dock alldeles för sent och många har redan helt i onödan hunnit bryta benen. GP
onsdag 23 december 2009
God Jul och en berättelse om snö och salt
När snön färgar gatorna vita och snösvängens fossildrivna fordon gör dem svarta igen drag jag mig till minnes den tid för länge, länge sedan då jag själv ägnade några veckor åt snöröjning. Det var en härlig tid. Snön lade sig djup redan mot slutet av oktober och jag fick pulsa genom meterdjupa drivor för att kunna ta mig till skolan.
Det var andra tider då. Snösvängens huvudprioritet var att hålla trottoarer och gator framkomliga samt att motverka halka. Ja, på den tid då jag jobbade i snösvängen utbildades vi inte i genuskunskap och sensitivitetsträning var ännu ett okänt begrepp. Vi snöröjde och halkbekämpade. När jag jobbade i snösvängen var det ingen som halkade och bröt benen. Tanterna applåderade där jag kom med min spade och mer än en gång blev jag hembjuden till ensamma hemmafruar för att njuta en värmande kopp glögg.
Hemligheten bakom den effektiva halkbekämpningen stavades salt. Varje morgon åkte vi iväg till saltberget för att blanda ut sanden på pickupens flak med 50 procent salt. Jag medger att en och annan redan på min tid inom snösvängen hade börjat klaga på saltets skadliga effekter. Eventuellt fanns det även ett mycket tydligt beslut om att salt ej fick användas om det inte var absolut nödvändigt. "Tro fan de e nödvändit, int ska särringarna ramla på rompan int" skrockade kollegan förnöjt varje morgon när han började sin runda med att besöka saltberget.
När jag snöröjde och halkbekämpade lämnade jag bara helt svarta och absolut is- och snöfria trottoarer efter mig. Min tid i snösvängen var kort men jag är fortfarande nöjd med vad jag åstadkom. Inte en enda tant halkade i mitt område (och om någon ändå halkade på grund av slarv med halkbekämpningen var den (in)officiella linje Renhållningsverket i Göteborg arbetade efter att halkbekämpning skulle ske retroaktivt så att den utsände inspektören skulle kunna konstatera att det inte alls var halt där tanten hade halkat och därmed helt och hållet tantens eget fel att hon halkat).
Vad lär vi oss då av denna berättelse? Jo, att man kan ha olika uppfattning om hur ett problem skall hanteras (t ex snö) och att beroende på hur problemet hanteras (salta, inte salta) varierar utfallen (tanter bryter benen, tanter bryter inte benen) och att fördelar måste vägas mot nackdelarna (tanter utan brutna ben respektive rostskador på bilar, ekologiska effekter, förstörda skor etc). Ja det och en sak till, om ni ändå halkar omkull och skadar er på ett område där fastighetsägaren eller kommunen har slarvat med halkbekämpningen skall ni säkra bevis genom att tillkalla vittnen och gärna fotografera underlaget så att den ansvarige inte ostraffat kan ägna sig åt retroaktiv halkbekämpning för att slippa påföljd.
God Jul!
Det var andra tider då. Snösvängens huvudprioritet var att hålla trottoarer och gator framkomliga samt att motverka halka. Ja, på den tid då jag jobbade i snösvängen utbildades vi inte i genuskunskap och sensitivitetsträning var ännu ett okänt begrepp. Vi snöröjde och halkbekämpade. När jag jobbade i snösvängen var det ingen som halkade och bröt benen. Tanterna applåderade där jag kom med min spade och mer än en gång blev jag hembjuden till ensamma hemmafruar för att njuta en värmande kopp glögg.
Hemligheten bakom den effektiva halkbekämpningen stavades salt. Varje morgon åkte vi iväg till saltberget för att blanda ut sanden på pickupens flak med 50 procent salt. Jag medger att en och annan redan på min tid inom snösvängen hade börjat klaga på saltets skadliga effekter. Eventuellt fanns det även ett mycket tydligt beslut om att salt ej fick användas om det inte var absolut nödvändigt. "Tro fan de e nödvändit, int ska särringarna ramla på rompan int" skrockade kollegan förnöjt varje morgon när han började sin runda med att besöka saltberget.
När jag snöröjde och halkbekämpade lämnade jag bara helt svarta och absolut is- och snöfria trottoarer efter mig. Min tid i snösvängen var kort men jag är fortfarande nöjd med vad jag åstadkom. Inte en enda tant halkade i mitt område (och om någon ändå halkade på grund av slarv med halkbekämpningen var den (in)officiella linje Renhållningsverket i Göteborg arbetade efter att halkbekämpning skulle ske retroaktivt så att den utsände inspektören skulle kunna konstatera att det inte alls var halt där tanten hade halkat och därmed helt och hållet tantens eget fel att hon halkat).
Vad lär vi oss då av denna berättelse? Jo, att man kan ha olika uppfattning om hur ett problem skall hanteras (t ex snö) och att beroende på hur problemet hanteras (salta, inte salta) varierar utfallen (tanter bryter benen, tanter bryter inte benen) och att fördelar måste vägas mot nackdelarna (tanter utan brutna ben respektive rostskador på bilar, ekologiska effekter, förstörda skor etc). Ja det och en sak till, om ni ändå halkar omkull och skadar er på ett område där fastighetsägaren eller kommunen har slarvat med halkbekämpningen skall ni säkra bevis genom att tillkalla vittnen och gärna fotografera underlaget så att den ansvarige inte ostraffat kan ägna sig åt retroaktiv halkbekämpning för att slippa påföljd.
God Jul!
lördag 19 december 2009
Göteborgs innerstad: Åt helvete med bilarna!
Låt mig berätta för er om det trafikhelvete jag som miljömedveten Göteborgare tvingas stå ut med varje dag på väg till och från arbetet.
Drottningtorget, Centralstationen och Nils Ericsonterminalen utgör tillsammans en gigantisk knutpunkt för hela Västsveriges kollektivtrafik och denna knutpunkt är belägen mitt i centrala Göteborg.
Hur jag tar mig till Centralhuset kan vi lämna därhän men jag står alltså utanför dörrarna vänd mot Drottningtorget varje eftermiddag, och där blir jag stående, ofta ett bra tag. Mellan Centralhuset och Drottningtorget tyckte nämligen stadens trafikplanerare det vara lämpligt att anlägga fyrfilig överbelastad anknytningsväg till Hisingen. Innan jag kan ta mig från Centralhuset till Drottningtorget måste jag först vänta i flera minuter innan trafiksignalerna slår om till rött för bilarna. Jag står tillsammans med hundratalet andra resenärer och väntar på en liten trottoarstump samtidigt som bilar, bussar och lastbilar stressar förbi och stänker ner oss stackars miljömedvetna kollektivtrafikresenärer med slask och svart vatten.
Jag skyndar sedan över det än så länge bilfria Drottningtorget.
På väg till Slussgatan måste jag sedan välja mellan att gå längs en halvt avspärrad trottoar/cykelbana eller att gena över den faktiskt ganska glest trafikerade gatan. Cyklister är livsfarliga och jag väljer därför allt som oftast att gena över gatan i riktning mot Trädgårdsföreningens entré. Jag har varit på väg att bli överkörd av cyklister och bilar ett flertal gånger. Det känns som om avspärrningen funnits där hela hösten men jag har aldrig sett något arbete utföras.
Det är trevligt att gå längs med Trädgårdsföreningens staket i riktning mot Gamla Ullevi.
Efter några hundra meter är det dock slut på det roliga. För att ta mig i riktning mot Gamla Ullevi måste jag nämligen passera tiotalet bilfiler och inte mindre än tre övergångsställen. Först får jag vänta ett par minuter innan jag kan passera de första tre filerna. Hundratals bilar sveper förbi. Därefter får jag promenera cirka 20 meter innan det återigen är dags att låta bilarna få företräde. Har jag tur slår det snabbt om till grönt och jag ilar över vägen, men jag är inte framme vid Gamla Ullevi ännu. Två filer återstår och jag måste som regel återigen vänta på att trafikljuset skall slå om.
Det är trevligt att gå längs med Gamla Ullevi i riktning mot Nya Ullevi. Har jag tur pågår ett aerobicspass på gymmet.
Dessa hinder måste jag övervinna innan jag kan ta mig från Gamla Ullevi till Nya Ullevi. Cykelbana. Cykelbana. Spårvagnsspår. Spårvagnsspår. Två bilfiler. Spårvagnsspår. Spårvagnsspår. Två bilfiler. Två bilfiler. Cykelbana. (Oftast går jag i riktning mot Stampens kyrkogård och då byter vi ut de två sista hindren mot tre bilfiler, två bilfiler, tre bilfiler, gata).
Sträckan mellan Centralhuset och Nya Ullevi är inte längre än 700 meter men gångtrafikanterna passerar följande hinder på sin väg: 4 bilfiler, spårvagnsspår, cykelbana/gata, tio bilfiler, cykelbana, cykelbana, spårvagnsspår, spårvagnsspår, två bilfiler, spårvagnsspår, spårvagnsspår, två bilfiler, två bilfiler, cykelbana.
Vi befinner oss hela tiden mitt i centrala Göteborg. Drottningtorget, Trädgårdsföreningen, Nya och Gamla Ullevi. Det är naturligt att gå mellan dessa platser men vad fan har bilarna där att göra?
Hela centrala Göteborg klyvs av gigantiska genomfartsleder som utgör ett helvete för alla som inte är bilister.
Göteborg har en förhållandevis liten stadskärna. Det handlar bara om några minuters promenad nästan oavsett var man är på väg. Bilarna fyller därmed ingen funktion i innerstaden (möjligtvis med undantag för viss yrkestrafik). Den enda funktion bilarna fyller i centrala Göteborg är att sänka livskvaliteten för alla gångtrafikanter som för miljöns, hälsans och privatekonomins skull sagt nej tack till bilinnehav.
Mot ovanstående bakgrund gläder det mig därför att trängselskatter är på väg att införas. Det är däremot oklokt att sätta avgiften till så lite som 10 kr för att passera en betalstation. Det måste svida i de lata och miljöförstörande bilisternas plånböcker! Först när det kostar kanske 100 kr per passage lär vi se en sådan dramatisk minskning av biltrafiken i centrala Göteborg att genomfartslederna kan omvandlas till sköna rekreationsområden för trevliga kollektivtrafikresenärer.
Drottningtorget, Centralstationen och Nils Ericsonterminalen utgör tillsammans en gigantisk knutpunkt för hela Västsveriges kollektivtrafik och denna knutpunkt är belägen mitt i centrala Göteborg.
Hur jag tar mig till Centralhuset kan vi lämna därhän men jag står alltså utanför dörrarna vänd mot Drottningtorget varje eftermiddag, och där blir jag stående, ofta ett bra tag. Mellan Centralhuset och Drottningtorget tyckte nämligen stadens trafikplanerare det vara lämpligt att anlägga fyrfilig överbelastad anknytningsväg till Hisingen. Innan jag kan ta mig från Centralhuset till Drottningtorget måste jag först vänta i flera minuter innan trafiksignalerna slår om till rött för bilarna. Jag står tillsammans med hundratalet andra resenärer och väntar på en liten trottoarstump samtidigt som bilar, bussar och lastbilar stressar förbi och stänker ner oss stackars miljömedvetna kollektivtrafikresenärer med slask och svart vatten.
Jag skyndar sedan över det än så länge bilfria Drottningtorget.
På väg till Slussgatan måste jag sedan välja mellan att gå längs en halvt avspärrad trottoar/cykelbana eller att gena över den faktiskt ganska glest trafikerade gatan. Cyklister är livsfarliga och jag väljer därför allt som oftast att gena över gatan i riktning mot Trädgårdsföreningens entré. Jag har varit på väg att bli överkörd av cyklister och bilar ett flertal gånger. Det känns som om avspärrningen funnits där hela hösten men jag har aldrig sett något arbete utföras.
Det är trevligt att gå längs med Trädgårdsföreningens staket i riktning mot Gamla Ullevi.
Efter några hundra meter är det dock slut på det roliga. För att ta mig i riktning mot Gamla Ullevi måste jag nämligen passera tiotalet bilfiler och inte mindre än tre övergångsställen. Först får jag vänta ett par minuter innan jag kan passera de första tre filerna. Hundratals bilar sveper förbi. Därefter får jag promenera cirka 20 meter innan det återigen är dags att låta bilarna få företräde. Har jag tur slår det snabbt om till grönt och jag ilar över vägen, men jag är inte framme vid Gamla Ullevi ännu. Två filer återstår och jag måste som regel återigen vänta på att trafikljuset skall slå om.
Det är trevligt att gå längs med Gamla Ullevi i riktning mot Nya Ullevi. Har jag tur pågår ett aerobicspass på gymmet.
Dessa hinder måste jag övervinna innan jag kan ta mig från Gamla Ullevi till Nya Ullevi. Cykelbana. Cykelbana. Spårvagnsspår. Spårvagnsspår. Två bilfiler. Spårvagnsspår. Spårvagnsspår. Två bilfiler. Två bilfiler. Cykelbana. (Oftast går jag i riktning mot Stampens kyrkogård och då byter vi ut de två sista hindren mot tre bilfiler, två bilfiler, tre bilfiler, gata).
Sträckan mellan Centralhuset och Nya Ullevi är inte längre än 700 meter men gångtrafikanterna passerar följande hinder på sin väg: 4 bilfiler, spårvagnsspår, cykelbana/gata, tio bilfiler, cykelbana, cykelbana, spårvagnsspår, spårvagnsspår, två bilfiler, spårvagnsspår, spårvagnsspår, två bilfiler, två bilfiler, cykelbana.
Vi befinner oss hela tiden mitt i centrala Göteborg. Drottningtorget, Trädgårdsföreningen, Nya och Gamla Ullevi. Det är naturligt att gå mellan dessa platser men vad fan har bilarna där att göra?
Hela centrala Göteborg klyvs av gigantiska genomfartsleder som utgör ett helvete för alla som inte är bilister.
Göteborg har en förhållandevis liten stadskärna. Det handlar bara om några minuters promenad nästan oavsett var man är på väg. Bilarna fyller därmed ingen funktion i innerstaden (möjligtvis med undantag för viss yrkestrafik). Den enda funktion bilarna fyller i centrala Göteborg är att sänka livskvaliteten för alla gångtrafikanter som för miljöns, hälsans och privatekonomins skull sagt nej tack till bilinnehav.
Mot ovanstående bakgrund gläder det mig därför att trängselskatter är på väg att införas. Det är däremot oklokt att sätta avgiften till så lite som 10 kr för att passera en betalstation. Det måste svida i de lata och miljöförstörande bilisternas plånböcker! Först när det kostar kanske 100 kr per passage lär vi se en sådan dramatisk minskning av biltrafiken i centrala Göteborg att genomfartslederna kan omvandlas till sköna rekreationsområden för trevliga kollektivtrafikresenärer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)