Jag läste i Finanskvinnans blogg (inte Erin Burnett utan hon den andra) att hon "är ... tämligen övertygad om att bloggens läsare tror de kan spara ihop mycket pengar i större utsträckning än personer som inte läser ekonomirelaterade bloggar". Detta angående en poll hon anordnat om huruvida hennes läsare tror sig kunna spara ihop en miljon kronor eller inte.
Jag har ännu inte lyckats hitta en enda ekonomiblogg där resan till miljonen har varit framgångsrik. Under ett års läsande har noll ekonomibloggare nått fram till målet 1 miljon kronor. Tvärtom har vi kunnat se oerhörda ras i ekonomibloggarnas förmögenheter. Mot denna bakgrund torde den genomsnittliga ekonomibloggläsaren vara mindre benägen att tro att hen kan spara ihop en miljon kronor (hen är ett könsneutralt personligt pronomen i tredje person singular nominativ, populärt i vissa genusvetenskapliga kretsar) än de personer som ännu inte bekantat sig med ekonomibloggarnas gigantiska misslyckande.
En sak till. Nu när ni har sett hur det ser ut när man skriver hen kan vi väl enas om att aldrig mer använda detta fruktansvärda ord?
onsdag 8 oktober 2008
tisdag 7 oktober 2008
Min lediga dag
Jag somnade utmattad igår kväll. Trots det planerade jag ett tidigt uppvaknande. Min inbyggda väckarklocka fungerade tyvärr inte och först klockan sju steg jag ur sängen.
Att arbeta suger verkligen. Det är inte så att jag lider på själva arbetsplatsen. Det är snarare så att arbetet hindrar mig från att göra andra saker jag tycker mycket om.
Idag promenerade jag iväg till konditoriet för att köpa frukostbröd. Några kanelbullar slank också ner i påsen. Jag avstod dock från att även köpa en frukostbakelse. Konditoriet ligger endast några meter från min bostad. Trots det köper jag nästan aldrig färskt bröd där. Jag åker ju iväg till jobbet innan det öppnar och när jag kommer hem äter jag hellre annat.
Klockan sju satt jag vid mitt köksbord med en kopp te. Utanför fönstret såg jag folk skynda sig, ibland springa, för att hinna med sin spårvagn. Såna dårar, tänkte jag. Såna dårar som beger sig till jobbet när de kan sitta hemma vid köksbordet och dricka te.
Nu är klockan elva. Utanför fönstret promenerar ett pensionärspar och jag har precis ätit lite nybakat bröd och en halv kanelbulle. De arbetslösa vet inte hur bra de har det. Jag funderar en stund, men bestämmer mig slutligen för att välja en stunds läsning framför att titta på Grand Design på Discovery.
Det är lugnt och tyst hemma. Jag är inte stressad eller på dåligt humör. Klockan är elva och jag är på gott humör. På arbetsdagar är det inte ovanligt att folk genom sitt agerande lyckas få mig småirriterad redan klockan sju. Egentligen blir jag inte irriterad. Jag bara låtsas vara irriterad eftersom en halvsur blick och en snabb titt på klockan för det mesta får folk att inse att arbetet börjar klockan sju och att det alltså är att föredra att dricka sitt te och röka sina cigarretter innan klockan blir sju.
Jag såg en gång ett nyhetsinslag från en liten norsk by. Byns skola var stängd på onsdagar och eftersom föräldrarna var tvungna att stanna hemma och passa barnen var alla andra arbetsplatser också stängda. Om jag fick välja skulle jag jobba 10 timmar per dag i fyra dagar och istället vara ledig tre dagar. Norrmännen vet minsann hur livet skall levas. På den tredje lediga dagen skulle jag ta på mig min kofta och ge mig upp på fjället (i mitt fall en liten bergknalle) för att äta smörgås, titta på utsikten och njuta av den friska luften.
Att arbeta suger verkligen. Det är inte så att jag lider på själva arbetsplatsen. Det är snarare så att arbetet hindrar mig från att göra andra saker jag tycker mycket om.
Idag promenerade jag iväg till konditoriet för att köpa frukostbröd. Några kanelbullar slank också ner i påsen. Jag avstod dock från att även köpa en frukostbakelse. Konditoriet ligger endast några meter från min bostad. Trots det köper jag nästan aldrig färskt bröd där. Jag åker ju iväg till jobbet innan det öppnar och när jag kommer hem äter jag hellre annat.
Klockan sju satt jag vid mitt köksbord med en kopp te. Utanför fönstret såg jag folk skynda sig, ibland springa, för att hinna med sin spårvagn. Såna dårar, tänkte jag. Såna dårar som beger sig till jobbet när de kan sitta hemma vid köksbordet och dricka te.
Nu är klockan elva. Utanför fönstret promenerar ett pensionärspar och jag har precis ätit lite nybakat bröd och en halv kanelbulle. De arbetslösa vet inte hur bra de har det. Jag funderar en stund, men bestämmer mig slutligen för att välja en stunds läsning framför att titta på Grand Design på Discovery.
Det är lugnt och tyst hemma. Jag är inte stressad eller på dåligt humör. Klockan är elva och jag är på gott humör. På arbetsdagar är det inte ovanligt att folk genom sitt agerande lyckas få mig småirriterad redan klockan sju. Egentligen blir jag inte irriterad. Jag bara låtsas vara irriterad eftersom en halvsur blick och en snabb titt på klockan för det mesta får folk att inse att arbetet börjar klockan sju och att det alltså är att föredra att dricka sitt te och röka sina cigarretter innan klockan blir sju.
Jag såg en gång ett nyhetsinslag från en liten norsk by. Byns skola var stängd på onsdagar och eftersom föräldrarna var tvungna att stanna hemma och passa barnen var alla andra arbetsplatser också stängda. Om jag fick välja skulle jag jobba 10 timmar per dag i fyra dagar och istället vara ledig tre dagar. Norrmännen vet minsann hur livet skall levas. På den tredje lediga dagen skulle jag ta på mig min kofta och ge mig upp på fjället (i mitt fall en liten bergknalle) för att äta smörgås, titta på utsikten och njuta av den friska luften.
Bufferten lämnas orörd
Man kan tycka att det accelererande börsraset borde ge goda köpmöjligheter. Jag har exempelvis över 70 000 kr på ett buffertkonto som jag i princip skulle kunna köpa aktier för. Problemet är bara att bufferten finns där för att trygga min ekonomi i osäkra tider. Finanskrisen riskerar att resultera i klart kännbara konsekvenser på arbetsmarknaden. I hemstaden Göteborg har de båda Volvobolagen på kort tid sparkat tusentals anställda. Underleverantörerna kommer att avskeda minst lika många och även konsultbolagen får känna på neddragningarna. Totalt kommer säkert tiotusen anställda mista sina jobb i Göteborgsregionen enbart som en följd av de båda Volvobolagens neddragningar. Även i övrigt ser det ut som om vi står inför en stram arbetsmarknad. Då gäller det att ha sin privatekonomi i ordning. Nej, bufferten lämnas orörd.
lördag 4 oktober 2008
Märkligt
Jag finner det en smula märkligt att när jag som ensamstående, och inte ens fet, handlar mat på Willys visar kvittot 950 kr.
Ekonomisk ställning 3 oktober 2008
Tillgångar och skulder 3 oktober 2008
Pengar: 71 460 kr.
Aktiefonder: 56 212 kr.
Aktier: 69 411 kr.
Kortkredit: -2 116 kr.
Summa tillgångar och skulder: 194 967 kr.
Jämfört med månadsskiftet augusti/september har nettotillgångarna minskat i värde med 13 779 kr (6,6 procent). Sammanställningen gäller dock en något längre period är vanligt. Under september månad minskade nettotillgångarna med cirka 4 procent. Sedan tillkommer alltså ytterligare tre dagars konsumtion samt fortsatt börsfall under oktober månads första dagar.
September har varit min i särklass sämsta sparmånad hittills. Dels beroende på att börsmånaden varit sällsynt extremt jävla värdelös, dels beroende på att jag inte har sparat särskilt mycket pengar. Sammantaget ger detta ett mycket dåligt resultat. Å andra sidan har jag anskaffat många tuffa prylar som ger god uppmuntran i börsmörkret, bland annat en ficklampa.
Jag får väl trösta mig med att åtminstone ett ekonomiskt beslut varit lyckat i år, nämligen det att öka storleken på bufferten.
Pengar: 71 460 kr.
Aktiefonder: 56 212 kr.
Aktier: 69 411 kr.
Kortkredit: -2 116 kr.
Summa tillgångar och skulder: 194 967 kr.
Jämfört med månadsskiftet augusti/september har nettotillgångarna minskat i värde med 13 779 kr (6,6 procent). Sammanställningen gäller dock en något längre period är vanligt. Under september månad minskade nettotillgångarna med cirka 4 procent. Sedan tillkommer alltså ytterligare tre dagars konsumtion samt fortsatt börsfall under oktober månads första dagar.
September har varit min i särklass sämsta sparmånad hittills. Dels beroende på att börsmånaden varit sällsynt extremt jävla värdelös, dels beroende på att jag inte har sparat särskilt mycket pengar. Sammantaget ger detta ett mycket dåligt resultat. Å andra sidan har jag anskaffat många tuffa prylar som ger god uppmuntran i börsmörkret, bland annat en ficklampa.
Jag får väl trösta mig med att åtminstone ett ekonomiskt beslut varit lyckat i år, nämligen det att öka storleken på bufferten.
onsdag 1 oktober 2008
Nya redovisningsrutiner
Ända sedan bloggens födelse har jag redovisat en ekonomisk översikt per den sista i varje månad. Jag kommer i framtiden redovisa ungefär en sådan ekonomisk översikt varje månad men datumen kan komma att variera. Det börjar nämligen bli jobbigt att sätta sig och räkna samman allt en vardagkväll mitt i jobbveckan bara därför att jag "måste". I fortsättningen kommer jag därför inte hålla lika strikt på att översikten skall gälla månadens sista dag. Fortsättningsvis kan det mycket väl hända att jag presenterar denna alltid lika efterlängtade rapport sista dagen i månaden, men mer troligt är att det sker första helgen i den nya månaden.
Nästa redovisning kommer troligen att ske på lördag. Att september var en fruktansvärt dålig månad är redan uppenbart. Nettotillgångarna har minskat i värde med cirka 4 procent jämfört med föregående månad.
Nästa redovisning kommer troligen att ske på lördag. Att september var en fruktansvärt dålig månad är redan uppenbart. Nettotillgångarna har minskat i värde med cirka 4 procent jämfört med föregående månad.
söndag 28 september 2008
Jag kom precis på en sak
Jag kom, som rubriken antyder, precis på en sak. Jag var ju på bokmässan igår. Befinner man sig i en monter på bokmässan får man räkna med att folk kommer fram och vill prata om än det ena, än det andra. Däremot slog det mig precis att jag faktiskt blev antastad två gånger även när jag promenerade förbi montrar.
Första gången var det en man från Centralrådet för ex-muslimer i Skandinavien. Den trevlige mannen, av iransk börd, frågade mig om jag visste vem mannen på bilden på ett flygblad var. Javisst, det är Ayatolla Khomeini, svarade jag utan att närmare studera bilden. Det visade sig vara Lars Leijonborg och jag kände mig lite dum. Det viktiga är dock inte vad flygbladet som sådant handlade om eller att det finns modiga människor som vågar lämna en religion trots risken att halshuggas.
Nej, det viktiga är att jag några timmar senare för andra gången blev stoppad i mässgången.
Jag hade gått vilse med en kopp kaffe och ett maffigt wienerbröd i händerna, då ännu en trevlig man gick fram till mig. "Vill du inte dricka ditt kaffe borta hos oss i montern", frågade han. "Vi har många trevliga böcker du kan läsa." Jag tittade bort mot hans monter och såg att han kom från Humanisterna.
Såväl Ex-muslimer som Humanisterna är anti-religiösa sammanslutningar som vill motverka vidskepelse och religiöst inflytande i samhället.
Vilka signaler sänder jag egentligen ut när jag i stilla mak promenerar fram på ett trångt mässgolv? Jag sympatiserar i och för sig med båda dessa organisationer men att jag har en tydlig stämpel i pannan oroar mig.
Jag undrade förresten varför den unge mannen i Livets Ords monter stirrade så misstänksamt på mig när jag bläddrade i en bok av Ulf Ekman. Jag gillar Ulf Ekman. Han är en av Sveriges absolut främsta talare. Han har en enastående karisma och är mycket rolig att lyssna till. Jag delar inte hans religiositet men uppskattar hans kvaliteter ändå. Jag var på väg att fråga om Ulf Ekman själv väntades dyka upp när jag såg hur konstigt den unge mannen stirrade på mig. Nu vet jag.
Tydligen behöver man inte ens titta på mig. Jehovas Vittnen knackar på alla dörrar utom min. Jag vill också ha besök av Jehovas Vittnen, det eller så får Humanisterna börja med hembesök.
Första gången var det en man från Centralrådet för ex-muslimer i Skandinavien. Den trevlige mannen, av iransk börd, frågade mig om jag visste vem mannen på bilden på ett flygblad var. Javisst, det är Ayatolla Khomeini, svarade jag utan att närmare studera bilden. Det visade sig vara Lars Leijonborg och jag kände mig lite dum. Det viktiga är dock inte vad flygbladet som sådant handlade om eller att det finns modiga människor som vågar lämna en religion trots risken att halshuggas.
Nej, det viktiga är att jag några timmar senare för andra gången blev stoppad i mässgången.
Jag hade gått vilse med en kopp kaffe och ett maffigt wienerbröd i händerna, då ännu en trevlig man gick fram till mig. "Vill du inte dricka ditt kaffe borta hos oss i montern", frågade han. "Vi har många trevliga böcker du kan läsa." Jag tittade bort mot hans monter och såg att han kom från Humanisterna.
Såväl Ex-muslimer som Humanisterna är anti-religiösa sammanslutningar som vill motverka vidskepelse och religiöst inflytande i samhället.
Vilka signaler sänder jag egentligen ut när jag i stilla mak promenerar fram på ett trångt mässgolv? Jag sympatiserar i och för sig med båda dessa organisationer men att jag har en tydlig stämpel i pannan oroar mig.
Jag undrade förresten varför den unge mannen i Livets Ords monter stirrade så misstänksamt på mig när jag bläddrade i en bok av Ulf Ekman. Jag gillar Ulf Ekman. Han är en av Sveriges absolut främsta talare. Han har en enastående karisma och är mycket rolig att lyssna till. Jag delar inte hans religiositet men uppskattar hans kvaliteter ändå. Jag var på väg att fråga om Ulf Ekman själv väntades dyka upp när jag såg hur konstigt den unge mannen stirrade på mig. Nu vet jag.
Tydligen behöver man inte ens titta på mig. Jehovas Vittnen knackar på alla dörrar utom min. Jag vill också ha besök av Jehovas Vittnen, det eller så får Humanisterna börja med hembesök.
lördag 27 september 2008
Bokmässan i bilder
Nu är jag på väg till bokmässan. Bilden visar trottoaren utanför min lägenhet.
Jag passerade Scandinavium på väg till Svenska mässan.
Kön till bokmässan var lång. En kille delade ut instruktioner för hur man skulle kunna köpa sig en biljett vis sms och därefter passera kön. Jag ägnade några minuter åt mobiltelefonen men lyckades aldrig få tag i någon sms-biljett utan betalade i entrén. Jag är relativt säker på att jag även debiterades för en sms-biljett.
Jag lurades iväg till en konstig liten sidohall med diverse suspekta bokbord. På väg därifrån tittade jag ut genom ett fönster och såg det här.
Jag tror det är Tony Cronstam som sitter och ritar vid bordet. Jag gillar att läsa Elvis i Metro på morgonen. Några andra serier läser jag inte längre.
Carl Johan De Geer var mallig. Han påstod att förlaget fick transportera böcker från Stockholm till Göteborg över natten eftersom boken var slutsåld på mässan. Jag har hört många författare berätta denna historia. Jag misstänker att förlagen säger så för att hålla författarna på gott humör.
Jag tog rulltrappan till övre plan. Där var det mycket mindre folk. Skönt. Avsaknaden av folk hade dock sin förklaring. Det var nämligen här den internationella avdelningen var belägen. Palestinasjalar och sandaler var alltså rikligt förekommande.
Jag ville också ha en ballong men vågade inte be om en.
Anna var också på mässan.
Per Olov Enquist berättade om sin nya bok.
Detta är min spårvagnshållplats.
Här sitter jag längst bak i vagnen.
Jag passerade Scandinavium på väg till Svenska mässan.
Kön till bokmässan var lång. En kille delade ut instruktioner för hur man skulle kunna köpa sig en biljett vis sms och därefter passera kön. Jag ägnade några minuter åt mobiltelefonen men lyckades aldrig få tag i någon sms-biljett utan betalade i entrén. Jag är relativt säker på att jag även debiterades för en sms-biljett.
Det var svårt att orientera sig i mässhallarna. Jag passerade ett flertal gånger en stolförsäljare. Skrivbrädan är bra om man vill sitta ner och skriva men saknar tillgång till ett bord.
Jag lurades iväg till en konstig liten sidohall med diverse suspekta bokbord. På väg därifrån tittade jag ut genom ett fönster och såg det här.
Jag tror det är Tony Cronstam som sitter och ritar vid bordet. Jag gillar att läsa Elvis i Metro på morgonen. Några andra serier läser jag inte längre.
Carl Johan De Geer var mallig. Han påstod att förlaget fick transportera böcker från Stockholm till Göteborg över natten eftersom boken var slutsåld på mässan. Jag har hört många författare berätta denna historia. Jag misstänker att förlagen säger så för att hålla författarna på gott humör.
Jag tog rulltrappan till övre plan. Där var det mycket mindre folk. Skönt. Avsaknaden av folk hade dock sin förklaring. Det var nämligen här den internationella avdelningen var belägen. Palestinasjalar och sandaler var alltså rikligt förekommande.
Jag ville också ha en ballong men vågade inte be om en.
Anna var också på mässan.
Per Olov Enquist berättade om sin nya bok.
Jag ägnade en hel timme åt att försöka hitta till utgången. Jag fann den till slut.
Här sitter jag på spårvagnen igen och tänker tillbaka på en lyckad Bokmässodag.
Vilken författare ligger bakom denna sinnessjuka signatur och har han något att säga dig?
Celebrity spotting
Bert Karlsson
Jens Orback
Leif Pagrotsky
Håkan Nesser
Per Olov Enquist
2 kända norska författare
Ett halvt dussin kvinnliga svenska deckar-författarinnor
Carl Johan De Geer
Tomas Tengby
Anna Book
Göran Greider
Nils Lundgren
Minnet sviker mig. Jag fyller på listan allt eftersom namnen ploppar upp i huvudet. Det märks att jag börjar bli gammal när jag endast kan nämna en bråkdel av alla, säkert 50, spottade kändisar.
onsdag 24 september 2008
Akuellt
Ungefär hur många värmeljus måste vara tända samtidigt för att temperaturen i en 56 kvadratmeter stor lägenhet skall stiga med 1 grad på 1 timme? Plupp kan detta, eller hur?
Jag funderar på att besöka Bokmässan i helgen. Nackdelen är att det är trångt, riktigt trångt, och att förkylningar sprids snabbt nu. Fördelen är att Bokmässan besöks av många ensamstående bibliotekarier och att det är trångt, riktigt trångt.
När jag åker hem från jobbet tar jag först bussen. Därefter byter jag till spårvagn. Varje dag ser jag på 50 meters avstånd hur min spårvagn åker ifrån mig. Det spelar ingen roll om bussen är tidig eller sen.
Jag funderar på att besöka Bokmässan i helgen. Nackdelen är att det är trångt, riktigt trångt, och att förkylningar sprids snabbt nu. Fördelen är att Bokmässan besöks av många ensamstående bibliotekarier och att det är trångt, riktigt trångt.
När jag åker hem från jobbet tar jag först bussen. Därefter byter jag till spårvagn. Varje dag ser jag på 50 meters avstånd hur min spårvagn åker ifrån mig. Det spelar ingen roll om bussen är tidig eller sen.
söndag 21 september 2008
"Jobbskatteavdraget, vad fan är det?"
TV4:s Kalla Fakta lät Novus opinion fråga 1 000 svenskar om de märkt att de fått sänkt inkomstskatt. 47 procent trodde att skatten varit oförändrad eller höjts de senaste två åren. 35 procent hade märkt att de har fått lägre inkomstskatt (resten förstod förmodligen inte frågan).
En vanlig inkomsttagare har genom den borgerliga alliansregeringens jobbskatteavdrag fått sänkt skatt med mellan 1 000 och 1 500 kronor per månad. Hur är det möjligt att inte märka detta?
I gårdagens nyhetsinslag intervjuades flera personer. Dessa personer arbetade. De svarade: "Jobbskatteavdraget, vad är det", "Nej, det har jag inte hört talas om". Hur är det möjligt att en person som faktiskt rör sig ute i samhället inte kan ha hört talas om jobbskatteavdraget?
Jag blir helt matt. Halva befolkningen vet inte vad de betalar i skatt. Många helt funktionella medborgare tycks leva i en drömvärld utan kontroll över vare sig den egna ekonomin eller nyhetsflödet. Varför har dessa människor rösträtt? Socialdemokraterna kommer att vinna nästa val med hjälp av en befolkning vars okunnighet antar historiska proportioner. Frågan är om Sverige någon gång tidigare varit försedd med en mer självvalt okunnig befolkning än nu är fallet. "Öh, jobbskatteavdraget, det skall stoppas, ingen skall fan lyssna på mig när jag laddar ner filmer på nätet."
En vanlig inkomsttagare har genom den borgerliga alliansregeringens jobbskatteavdrag fått sänkt skatt med mellan 1 000 och 1 500 kronor per månad. Hur är det möjligt att inte märka detta?
I gårdagens nyhetsinslag intervjuades flera personer. Dessa personer arbetade. De svarade: "Jobbskatteavdraget, vad är det", "Nej, det har jag inte hört talas om". Hur är det möjligt att en person som faktiskt rör sig ute i samhället inte kan ha hört talas om jobbskatteavdraget?
Jag blir helt matt. Halva befolkningen vet inte vad de betalar i skatt. Många helt funktionella medborgare tycks leva i en drömvärld utan kontroll över vare sig den egna ekonomin eller nyhetsflödet. Varför har dessa människor rösträtt? Socialdemokraterna kommer att vinna nästa val med hjälp av en befolkning vars okunnighet antar historiska proportioner. Frågan är om Sverige någon gång tidigare varit försedd med en mer självvalt okunnig befolkning än nu är fallet. "Öh, jobbskatteavdraget, det skall stoppas, ingen skall fan lyssna på mig när jag laddar ner filmer på nätet."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)