Jag arbetar på ett företag som inte går särskilt bra. Knappt någon som jobbar där minns ens att det någonsin gått med annat än ytterst blygsam vinst. Den rika ägarfamiljen väljer dock, förmodligen av sentimentala skäl, att satsa vidare. Man kan emellertid inte utesluta att drastiska åtgärder sätts in för att i en sista kraftansträngning vända skutan och åstadkomma en acceptabel vinstnivå. I en sådan hypotetisk situation kan jag bli av med arbetet. Ingen på företaget kan dock minnas att någon någonsin fått sparken. Man sparkar helt enkelt inte folk på familjeföretaget. Det är kanske därför inkompetensnivån är ohälsosamt hög på vissa avdelningar samtidigt som vinsten är låg. Företaget har dock fått ny ledning nyligen och vissa omorganiseringar har redan genomförts. Ingen har ännu fått sparken men man vet aldrig vad som händer.
Jag är ännu inte rik. Men jag har tillgångar på cirka 180 000 kronor. Jag kan leva på dessa pengar i ungefär två år. Jag klarar mig alltså utan inkomster i två år. Det känns skönt att veta. Det skulle alltså inte vara någon katastrof att bli av med jobbet ens om jag inte hade a-kassa. 2 år är gott om tid att hitta ett nytt jobb på. Vilken stress skulle det inte vara att bli arbetslös samtidigt som man helt saknar ett sparkapital? I nuläget sparar jag framförallt för att uppnå en ekonomisk grundsäkerhet snarare än att bli rik.
torsdag 20 december 2007
onsdag 19 december 2007
Jobbig dag
Det har varit en tung dag. Min arbetsplats översvämmades av söta flickor och vi blev dessutom bjudna på lunch. Bjudlunchen kände jag inte till i förväg vilket innebar att jag inte kunde spara in pengar på att lämna lunchlådan hemma. Söta och trevliga flickor i massor - vårkänslorna är tidiga nästa år (eller sena i år)!
måndag 17 december 2007
Bedrägeriet Bridge
Just nu sprids propaganda om det "fantastiska" investeringsnätverket Bridge runtom på Internet och på möten i vårt land. Jag blir något luttrad när jag hör människor på samma gång prata om "passiv inkomst", "Donald Trump", "belåning", "placeringar utanför börsen", "låt pengarna arbeta för dig", "man kan inte spara sig rik", "fastigheter", "bli rika tillsammans" och "mentor". Alla dessa ord och uttryck, och ytterligare några, förekommer alltid i samband med MLM (nätverksförsäljning), eller på ren svenska - pyramidspel. Bridge är ett sådant pyramidspel som trots motgång på motgång attraherar en aldrig sinande ström av lycksökare.
Första gången jag stötte på fenomenet MLM var då en jobbarkompis försökte sälja en multimediemaskin till mig. Jag behövde bara betala 20000 kr för den icke-existerande multimediemaskinen. För 5000 kr kunde jag dessutom köpa en post aktier i C3play, som företaget bakom digitalboxen hette. Min stackars arbetskamrat satsade cirka 50000 kronor på aktier i C3play och han lyckades dessutom lura såväl sina föräldrar som sin flickvän att köpa aktier. Det fanns ingenting som boxen inte skulle klara av. Den skulle konkurrera ut både Microsoft och Intel, Ericsson och Comhem. Allt skulle boxen klara och C3play skulle snart vara världens största företag. C3play gick nyligen i konkurs och alla pengar är borta. Men det var C3play som gjorde att jag fick upp ögonen för pyramidspelens nya uttrycksform, MLM.
Bridge Investment Network säger sig vara en möjlighet för småsparare att få tillgång till onoterade bolag. Tanken är att medlemmarna genom att sluta sig samman skall kunna köpa andelar i onoterade bolag på ett sätt som bara institutioner och rika människor annars kan göra, och vara med om en stark värdeutveckling redan innan börsnoteringen. Bridge väljer ut de företag vars prospekt skall presenteras för medlemmarna.
För att kunna köpa aktier i det fåtal företag Bridge hittat under sin fleråriga verksamhet måste man vara medlem i Bridge. Medlemskapet kostar cirka 6000 kronor. Vill du dessutom köpa aktier i Bridge kostar det ungefär 15000 kronor. Dessutom måste man betala för en aktiedepå hos ACH-securities. En basdepå kostar runt 3000 kronor per år, alla år. För att överhuvudtaget kunna köpa aktier genom Bridge måste man alltså först punga ut med minst 9000 kronor. I praktiken innebär MLM-delen av Bridge att många väljer att köpa aktier i Bridge. Den som på detta sätt värvar nya medlemmar får nämligen provision. Ju högre upp i kedjan, dvs ju fler medlemmar du har under dig som värvar nya medlemmar, desto större provision. En klassisk pyramid!
Hittills är det framförallt ett företag som har presenterats för medlemmarna, nämligen Mindark. Om vi bortser från att det inte går att fastställa ett korrekt värde på Mindark, dvs den "investering" Bridgesekteristerna betalar dyrt för, kan man i alla fall konstatera att om denna placering inte har fördubblats i värde är det en förlust. Varför? Jo, utöver de 10200 kronor som en post aktier i Mindark kostade var medlemmen tvungen att betala cirka 6000 kronor i medlemsavgift samt en depåavgift på 3000 kronor per år. Det första året var avgifterna alltså 6000 + 3000 för att kunna "investera" 10200 kr. Utan kursdubbling är det alltså en förlustaffär. Aktien måste i framtiden öka i värde med minst 30 procent per år bara för att betala depåavgiften.
När Bridge lanserades var förre Trelleborgs- och Bolidenchefen Kjell Nilsson affischnamnet. Han deltog i en s k Advisory board och skulle vara med och välja ut investeringsobjekten. När Nilsson informerades om vad Bridge egentligen var för något valde han att hoppa av. Bridge väljer dock att på sin hemsida fortfarande göra reklam för hans medlemskap i Advisory board.
En annan märklig omständighet är att Bridge väljer ACH-securities som depåförvaltare. ACH blev 2004 utkastat från Stockholmsbörsen efter att ha vägrat samarbeta i en utredning om misstänkt insiderbrott.
Ni som bortser från anklagelserna om pyramidverksamhet, Kjell Nilssons avhopp, ACH:s ohederlighet, de höga avgifterna samt bristen på investeringsobjekt bör ändå betänka följande:
Vilka företag vill i framtiden använda Bridge för att ta in riskkapital när de vet att
1. Bridge polisanmäldes av Lotteriinspektionen för pyramidspelsverksamhet,
2. Organisationen Aktiespararna avråder från allt samröre med Bridge.
Finns det några seriösa företag som under dessa premisser kommer att välja att genomföra nyemissioner med hjälp av Bridge? Nej, självklart inte. Endast de företag som inte kan få in kapital på annat vis, dvs de företag som redan ratats av alla seriösa finansinstitutioner kommer att överväga Bridge. Att dessa företag skulle vara en bra placering förefaller alltså ytterst osannolikt eftersom de redan ratats av alla andra finansinstitut. Oavsett om Bridge är en bluff eller inte, vilket jag alltså anser, är verkligheten idag sådan att dess verksamhet är helt omöjlig. Inga seriösa företag kommer att vilja förknippas med Bridge och därmed faller hela konceptet
Första gången jag stötte på fenomenet MLM var då en jobbarkompis försökte sälja en multimediemaskin till mig. Jag behövde bara betala 20000 kr för den icke-existerande multimediemaskinen. För 5000 kr kunde jag dessutom köpa en post aktier i C3play, som företaget bakom digitalboxen hette. Min stackars arbetskamrat satsade cirka 50000 kronor på aktier i C3play och han lyckades dessutom lura såväl sina föräldrar som sin flickvän att köpa aktier. Det fanns ingenting som boxen inte skulle klara av. Den skulle konkurrera ut både Microsoft och Intel, Ericsson och Comhem. Allt skulle boxen klara och C3play skulle snart vara världens största företag. C3play gick nyligen i konkurs och alla pengar är borta. Men det var C3play som gjorde att jag fick upp ögonen för pyramidspelens nya uttrycksform, MLM.
Bridge Investment Network säger sig vara en möjlighet för småsparare att få tillgång till onoterade bolag. Tanken är att medlemmarna genom att sluta sig samman skall kunna köpa andelar i onoterade bolag på ett sätt som bara institutioner och rika människor annars kan göra, och vara med om en stark värdeutveckling redan innan börsnoteringen. Bridge väljer ut de företag vars prospekt skall presenteras för medlemmarna.
För att kunna köpa aktier i det fåtal företag Bridge hittat under sin fleråriga verksamhet måste man vara medlem i Bridge. Medlemskapet kostar cirka 6000 kronor. Vill du dessutom köpa aktier i Bridge kostar det ungefär 15000 kronor. Dessutom måste man betala för en aktiedepå hos ACH-securities. En basdepå kostar runt 3000 kronor per år, alla år. För att överhuvudtaget kunna köpa aktier genom Bridge måste man alltså först punga ut med minst 9000 kronor. I praktiken innebär MLM-delen av Bridge att många väljer att köpa aktier i Bridge. Den som på detta sätt värvar nya medlemmar får nämligen provision. Ju högre upp i kedjan, dvs ju fler medlemmar du har under dig som värvar nya medlemmar, desto större provision. En klassisk pyramid!
Hittills är det framförallt ett företag som har presenterats för medlemmarna, nämligen Mindark. Om vi bortser från att det inte går att fastställa ett korrekt värde på Mindark, dvs den "investering" Bridgesekteristerna betalar dyrt för, kan man i alla fall konstatera att om denna placering inte har fördubblats i värde är det en förlust. Varför? Jo, utöver de 10200 kronor som en post aktier i Mindark kostade var medlemmen tvungen att betala cirka 6000 kronor i medlemsavgift samt en depåavgift på 3000 kronor per år. Det första året var avgifterna alltså 6000 + 3000 för att kunna "investera" 10200 kr. Utan kursdubbling är det alltså en förlustaffär. Aktien måste i framtiden öka i värde med minst 30 procent per år bara för att betala depåavgiften.
När Bridge lanserades var förre Trelleborgs- och Bolidenchefen Kjell Nilsson affischnamnet. Han deltog i en s k Advisory board och skulle vara med och välja ut investeringsobjekten. När Nilsson informerades om vad Bridge egentligen var för något valde han att hoppa av. Bridge väljer dock att på sin hemsida fortfarande göra reklam för hans medlemskap i Advisory board.
En annan märklig omständighet är att Bridge väljer ACH-securities som depåförvaltare. ACH blev 2004 utkastat från Stockholmsbörsen efter att ha vägrat samarbeta i en utredning om misstänkt insiderbrott.
Ni som bortser från anklagelserna om pyramidverksamhet, Kjell Nilssons avhopp, ACH:s ohederlighet, de höga avgifterna samt bristen på investeringsobjekt bör ändå betänka följande:
Vilka företag vill i framtiden använda Bridge för att ta in riskkapital när de vet att
1. Bridge polisanmäldes av Lotteriinspektionen för pyramidspelsverksamhet,
2. Organisationen Aktiespararna avråder från allt samröre med Bridge.
Finns det några seriösa företag som under dessa premisser kommer att välja att genomföra nyemissioner med hjälp av Bridge? Nej, självklart inte. Endast de företag som inte kan få in kapital på annat vis, dvs de företag som redan ratats av alla seriösa finansinstitutioner kommer att överväga Bridge. Att dessa företag skulle vara en bra placering förefaller alltså ytterst osannolikt eftersom de redan ratats av alla andra finansinstitut. Oavsett om Bridge är en bluff eller inte, vilket jag alltså anser, är verkligheten idag sådan att dess verksamhet är helt omöjlig. Inga seriösa företag kommer att vilja förknippas med Bridge och därmed faller hela konceptet
Börsraset lär fortsätta
Börsen rasar idag. Tyvärr tror jag inte att det lär räcka med dagens fall. Mot bakgrund av stigande inflation och en allt mer sannolik recession i USA kommer börsen att ta ytterligare ett kliv på nedgångsstegen och stanna någonstans kring 10-12 procentenheter lägre än dagens nivåer.
Än är det inte köpläge. Om stagflationshotet infrias kanske börserna skall ner ytterligare 20-25 procent. Man får heller inte glömma av att USA-börserna står på plus i år. Hur kommer Stockholmsbörsen att reagera på en ordentlig sättning på USA-börserna?
Än är det inte köpläge. Om stagflationshotet infrias kanske börserna skall ner ytterligare 20-25 procent. Man får heller inte glömma av att USA-börserna står på plus i år. Hur kommer Stockholmsbörsen att reagera på en ordentlig sättning på USA-börserna?
söndag 16 december 2007
Ommöblering i fondportföljen
I samband med att jag igår bestämde mig för att köpa MLIIF New Energy Fund såg jag även över resten av fondportföljen. Jag har nu därför beslutat mig för att sälja min Japanfond, med förlust är väl bäst att tillägga. De 3000 kronor jag placerade i fonden för cirka 2 år sedan har nu minskat i värde med 23 procent. Lyckligtvis har mina andra fonder gått betydligt bättre.
Anledningen till att jag överhuvudtaget köpte Japanfonden var att så kallade fondexperter spådde att Japanfonder skulle gå bra under 2006. De hade naturligtvis fel, precis som vanligt.
Ur ett riskspridningsperspektiv är det inte nödvändigt att ha olika regionala fonder i portföljen. Jag pratar då om mogna marknader som USA, Europa och Japan. Det räcker gott och väl med en, eller flera, globalfonder. Däremot kommer jag även fortsättningsvis ha ett stort inslag av fonder inriktade på specifika tillväxtmarknader, Indien, Kina, Ryssland etc, snarare än att köpa bara en BRICT-fond. Jag vill nämligen ha möjlighet att öka respektive minska på varje enskild tillväxtmarknad beroende på hur dessa utvecklas. Jag ser inte samma behov när det gäller de mogna aktiemarknaderna.
Min nya fond blir den första branschfonden i portföljen. Vi får väl se om det kommer flera. Jag är inte en person som vill ändra och möblera om i portföljen särskilt ofta. När det gäller branschfonder kan förutsättningarna ändras markant beroende på t ex konjunktur och trender, och dessa kräver alltså en större uppmärksamhet om man vill undvika att gå på minor.
Anledningen till att jag överhuvudtaget köpte Japanfonden var att så kallade fondexperter spådde att Japanfonder skulle gå bra under 2006. De hade naturligtvis fel, precis som vanligt.
Ur ett riskspridningsperspektiv är det inte nödvändigt att ha olika regionala fonder i portföljen. Jag pratar då om mogna marknader som USA, Europa och Japan. Det räcker gott och väl med en, eller flera, globalfonder. Däremot kommer jag även fortsättningsvis ha ett stort inslag av fonder inriktade på specifika tillväxtmarknader, Indien, Kina, Ryssland etc, snarare än att köpa bara en BRICT-fond. Jag vill nämligen ha möjlighet att öka respektive minska på varje enskild tillväxtmarknad beroende på hur dessa utvecklas. Jag ser inte samma behov när det gäller de mogna aktiemarknaderna.
Min nya fond blir den första branschfonden i portföljen. Vi får väl se om det kommer flera. Jag är inte en person som vill ändra och möblera om i portföljen särskilt ofta. När det gäller branschfonder kan förutsättningarna ändras markant beroende på t ex konjunktur och trender, och dessa kräver alltså en större uppmärksamhet om man vill undvika att gå på minor.
lördag 15 december 2007
Jag följer trenden
Jag har bestämt mig för att anpassa mig till många andra sparbloggare genom att införliva BlackRock MLIIF New Energy Fund i min fondportfölj. Det blir inte tal om några stora summor utan endast någon tusenlapp till att börja med och sedan ett månadssparande på 500 kr under en viss tid.
Tanken med placeringen är att klimatproblematiken ger ordentlig skjuts åt investeringarna i alternativ energiteknik och att fonden alltså skall surfa på en kraftig långsiktig investeringstrend, och därmed öka snabbare i värde än globala aktieindex.
Tanken med placeringen är att klimatproblematiken ger ordentlig skjuts åt investeringarna i alternativ energiteknik och att fonden alltså skall surfa på en kraftig långsiktig investeringstrend, och därmed öka snabbare i värde än globala aktieindex.
fredag 14 december 2007
Var är entreprenörsandan hos svenska barn?
Inte någon gång denna mörka, våta och eländiga vinter har jag stött på några svenska barn som säljer varm glögg och pepparkakor till förbipasserande. I somras såg jag inte ett enda saftstånd drivet av barn som ville dryga ut veckopengen. Vad håller de bortskämda svenska snorungarna på med på dagarna egentligen? Varför är de inte ute på gator och torg och tjänar pengar? Varför kan de inte vara som sina amerikanska kolleger som redan i unga år uppmuntras till entreprenörskap genom att till exempel öppna ett saftstånd utanför huset en het sommardag?
Det är dags för våra svenska barn att vakna till liv, att ta ansvar för allas vår framtid! Det får vara slut med bortklemandet av den unga generationen. Kasta ut deras spelkonsoler, riv sönder deras märkeskläder, dra ner veckopengen till ett minimum. Tvinga barnen till egna initiativ! De måste inse att det inte blir något nytt dataspel om de inte först på egen hand tjänar in halva köpesumman.
Det är dags för våra svenska barn att vakna till liv, att ta ansvar för allas vår framtid! Det får vara slut med bortklemandet av den unga generationen. Kasta ut deras spelkonsoler, riv sönder deras märkeskläder, dra ner veckopengen till ett minimum. Tvinga barnen till egna initiativ! De måste inse att det inte blir något nytt dataspel om de inte först på egen hand tjänar in halva köpesumman.
måndag 10 december 2007
Nobeldagen
Det är inte bara tanter som uppskattar lite pompa och ståt. Även jag bänkar mig gärna framför tv:n för att beundra den föreställning Nobelfestligheterna utgör. En hel dag ägnad åt vetenskapen. Härligt! För en gångs skull är det de sanna hjältarna som uppmärksammas - vetenskapsmännen som göra våra liv drägligare och som hela tiden flyttar fram gränserna för vårt vetande.
Jag har aldrig riktigt kunnat förlika mig med att ekonomin denna dag betraktas som en riktig vetenskap som står sida vid sida med fysik och kemi. Ekonomipriset hör överhuvudtaget inte hemma i dessa sammanhang. Blotta närvaron av ekonomipriset kan endast devalvera värdet av de andra priserna, inte bidra till att höja Nobelprisets exklusivitet.
Jag har aldrig riktigt kunnat förlika mig med att ekonomin denna dag betraktas som en riktig vetenskap som står sida vid sida med fysik och kemi. Ekonomipriset hör överhuvudtaget inte hemma i dessa sammanhang. Blotta närvaron av ekonomipriset kan endast devalvera värdet av de andra priserna, inte bidra till att höja Nobelprisets exklusivitet.
söndag 9 december 2007
Att jobba med pengar
Jag har under en kortare period varit anställd som kassör på en av landets uppräkningscentraler. Detta påmindes jag om när jag läste en annan bloggares (Miljonär innan 30) önskan om att hantera kontanter i sitt yrke. Jag hanterade under denna tid mångmiljonbelopp i kontanter varje dag.
På en uppräkningscentral tar man främst hand om butikernas dagskassor. Väktare hämtar dessa dels direkt från butikerna, dels från särskilda deponeringsautomater där butikerna kan stoppa in sina dagskassor. Jobbet gick i korthet ut på att jag gick och hämtade en påse med pengar. Jag satte mig vid min uppräkningsstation och räknade och sorterade pengarna samt förde in uppgifterna i en dator. Sedlarna paketerades i 100-pack, förseddes med ett pappersband och stämplades med min signatur. När jag räknat igenom ett antal pengapåsar och fått ihop hela behållare med 500-, 100- 50- och 20-kronors sedlar tog jag med mig dessa och lämnade in på en annan avdelning. Mina buntar kontrollräknades sedan av en annan kassör i gigantiska sedelräkningsmaskiner. Detta var den del av jobbet jag verkligen avskydde eftersom sedlarna hela tiden fastnade i dessa maskiner, som jag aldrig riktigt lärde mig att behärska. Ibland resulterade stoppen i att pengarna formligen yrde ut ur maskinen som ett gigantiskt pengasnöfall.
När jag satt och packade upp dagskassepåsar hanterade jag kontanter i storleksordningen upp till 10 miljoner per dag. När jag använde den gigantiska pengaräknings- och äkthetskontrollmaskinen handlade det förmodligen snarare om upp till 100 miljoner per dag. Trots detta upplevde jag aldrig någon pengarnas berusning av att vistas i en lokal som närmast kan liknas vid Joakim von Ankas kassavalv. Det var ett riktigt tråkigt, och smutsigt, jobb. Pengar är fruktansvärt snuskiga. De kryllar av bakterier, virus, smuts, knark och allt man överhuvud taget kan tänka sig av partiklar man inte vill ha på sig. Pengahantering är ett smutsigt och slitsamt jobb.
Funderade jag någonsin på att försöka ta med mig någon sedelbunt ut ur lokalen? Nej, faktiskt inte. Inte beroende på att säkerheten skulle vara särskilt rigorös, det var den i och för sig, utan därför att jag faktiskt är en ärlig människa.
Hur såg då säkerheten ut? Uppräkningscentralens säkerhetstänkande kunde delas in i tre kategorier:
1. Personsäkerhet. Alla nyanställda kontrollerades mot alla register som finns. Dessutom fick man genomgå ett psykopatitest. Uppenbarligen är jag inte psykopat eftersom jag lyckades bli anställd.
2. Fysisk säkerhet. För att ta sig in i uppräkningsrummet var man tvungen att passera 4 pansarglasdörrar. Uppräkningsrummet övervakas ständigt med kameror och allt som sker där registreras.
3. Polissäkerhet. Uppräkningscentralen var placerad i direkt anslutning till en större polisstation.
Jag blev inte långvarig på jobbet. Varken förr eller senare har ett arbete fått mig att vantrivas i samma utsträckning. En sak fick jag i alla fall med mig och det är känslan av att hantera mångmiljonbelopp i kontanter. Att hantera andras pengar är inte alls förknippat med samma lyckokänsla som att hantera sina egna.
På en uppräkningscentral tar man främst hand om butikernas dagskassor. Väktare hämtar dessa dels direkt från butikerna, dels från särskilda deponeringsautomater där butikerna kan stoppa in sina dagskassor. Jobbet gick i korthet ut på att jag gick och hämtade en påse med pengar. Jag satte mig vid min uppräkningsstation och räknade och sorterade pengarna samt förde in uppgifterna i en dator. Sedlarna paketerades i 100-pack, förseddes med ett pappersband och stämplades med min signatur. När jag räknat igenom ett antal pengapåsar och fått ihop hela behållare med 500-, 100- 50- och 20-kronors sedlar tog jag med mig dessa och lämnade in på en annan avdelning. Mina buntar kontrollräknades sedan av en annan kassör i gigantiska sedelräkningsmaskiner. Detta var den del av jobbet jag verkligen avskydde eftersom sedlarna hela tiden fastnade i dessa maskiner, som jag aldrig riktigt lärde mig att behärska. Ibland resulterade stoppen i att pengarna formligen yrde ut ur maskinen som ett gigantiskt pengasnöfall.
När jag satt och packade upp dagskassepåsar hanterade jag kontanter i storleksordningen upp till 10 miljoner per dag. När jag använde den gigantiska pengaräknings- och äkthetskontrollmaskinen handlade det förmodligen snarare om upp till 100 miljoner per dag. Trots detta upplevde jag aldrig någon pengarnas berusning av att vistas i en lokal som närmast kan liknas vid Joakim von Ankas kassavalv. Det var ett riktigt tråkigt, och smutsigt, jobb. Pengar är fruktansvärt snuskiga. De kryllar av bakterier, virus, smuts, knark och allt man överhuvud taget kan tänka sig av partiklar man inte vill ha på sig. Pengahantering är ett smutsigt och slitsamt jobb.
Funderade jag någonsin på att försöka ta med mig någon sedelbunt ut ur lokalen? Nej, faktiskt inte. Inte beroende på att säkerheten skulle vara särskilt rigorös, det var den i och för sig, utan därför att jag faktiskt är en ärlig människa.
Hur såg då säkerheten ut? Uppräkningscentralens säkerhetstänkande kunde delas in i tre kategorier:
1. Personsäkerhet. Alla nyanställda kontrollerades mot alla register som finns. Dessutom fick man genomgå ett psykopatitest. Uppenbarligen är jag inte psykopat eftersom jag lyckades bli anställd.
2. Fysisk säkerhet. För att ta sig in i uppräkningsrummet var man tvungen att passera 4 pansarglasdörrar. Uppräkningsrummet övervakas ständigt med kameror och allt som sker där registreras.
3. Polissäkerhet. Uppräkningscentralen var placerad i direkt anslutning till en större polisstation.
Jag blev inte långvarig på jobbet. Varken förr eller senare har ett arbete fått mig att vantrivas i samma utsträckning. En sak fick jag i alla fall med mig och det är känslan av att hantera mångmiljonbelopp i kontanter. Att hantera andras pengar är inte alls förknippat med samma lyckokänsla som att hantera sina egna.
fredag 7 december 2007
Schamponeringsproblem orsakar betydande förluster
Jag gillar att duscha. Kanske gillar jag att duscha lite väl mycket. Jag brukar börja med att spruta rikligt med vatten över kroppen under några minuter. Därefter tvättar jag mitt hår med schampo. Jag sköljer sedan håret. Här kommer problemet. Jag duschar så länge efter (alternativt före) schamponeringen, att jag ofta inte kommer ihåg om jag har använt schampo. För att inte riskera att lämna duschen med smutsigt hår, väljer jag alltid att schamponera igen om dessa minnesproblem uppträder.
Schamponeringsproblemen inträffar cirka en gång per vecka. En flaska av mitt schampo kostar 24,90 och räcker ungefär tre veckor. 3 kronor och 56 öre per schampoflaska slösas alltså bort helt i onödan! Under ett år uppgår förlusten till mer än 60 kronor. Denna förlust skulle kunna undvikas om jag införde en rutin som går ut på att jag innan duschen häller upp min dagliga dos schampo i en liten behållare som jag ställer på badkaret. När minnesproblemen sedan uppträder är det ju bara att studera behållaren för att se om den är tom eller inte. Jag återkommer med eventuellt beslut i frågan.
Schamponeringsproblemen inträffar cirka en gång per vecka. En flaska av mitt schampo kostar 24,90 och räcker ungefär tre veckor. 3 kronor och 56 öre per schampoflaska slösas alltså bort helt i onödan! Under ett år uppgår förlusten till mer än 60 kronor. Denna förlust skulle kunna undvikas om jag införde en rutin som går ut på att jag innan duschen häller upp min dagliga dos schampo i en liten behållare som jag ställer på badkaret. När minnesproblemen sedan uppträder är det ju bara att studera behållaren för att se om den är tom eller inte. Jag återkommer med eventuellt beslut i frågan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)