Smart Konsumtionsmånad - alternativ till infantil snålmånad

Många ekonomibloggare har fått för sig att genomföra en så kallad snålmånad i april. Det handlar om mestadels vuxna människor med bra inkomster, stort sparkapital och fina marginaler i sin ekonomi. För dessa räcker det inte att ha en bra ekonomi utan de skall dessutom i sann luthersk anda pina sig lite extra. Ett alternativ hade annars kanske kunnat vara att utnyttja tiden fram till påsk för att fasta och därmed fått lite mening i utmaningen. Pengar hade sparats in på maten men istället för att bara ägna tiden åt att se pengarna på sparkontot växa hade de kunnat ägna sig åt religiös kontemplation och utvecklats som människor.

Snåljåpen lanserar ett eget alternativ till snålmånaden, nämligen en "Reverse snålmånad" (omvänd snålmånad) där det gäller att under månaden göra av med exakt hela lönen. Tanken är, menar han, att göra något man normalt inte gör och därigenom få nya perspektiv på tillvaron.

Konsumtionsmånadstanken tilltalar mig mer än snålmånaden. Jag tänker mig dock en utvecklad variant av Snåljåpens konsumtionsmånad. Hela lönen skall konsumeras upp men konsumtionen skall vara genomtänkt och stödja de mål och syften du anser viktiga. Det kan till exempel i mitt fall handla om att undvika att köpa billig importerad asiatisk skit och istället lägga lite mer pengar på att köpa prylar tillverkade i Sverige. Istället för att köpa Arlas massproducerade mejerivaror kan jag leta efter alternativ producerade nästgårds. De pengar jag sparar på att inte stödja åsiktsdiktaturen genom prenumerationer på morgontidning och tv-licens kan jag lägga på att starta prenumerationer hos sådana medier som granskar makten istället för att granska medborgarna åt makten. Fristående webbmedier kan stödjas genom donationer. Pengar som inte konsumeras upp kan skänkas till Frälsningsarmén. Tycker man att det är viktigt att stödja lokala näringsidkare kan man unna sig ett extra besök hos frisören (eller kanske byta bort den skattefifflande 100-kronorsklipparen mot en seriös frisörska) och några extrabesök hos lunchrestaurangen. Snart skall cykeln fram så varför inte låta cykelreparatören på hörnet gå igenom den? Byt inte däcken på bilen själv - betala någon att göra det åt dig!

Stanna inte vid din egen ekonomi! Utnyttja din position på företaget för att köpa in lite extratjänster från bemanningsbolag, beställ en frukttallrik storlek större som inte tar slut efter en kvart och belöna den inhyrda städpersonalen med ett stort påskägg fyllt med godis och en bukett tulpaner. Ekonomin står och stampar men med gemensamma krafter kan vi ge den en skjuts i april. Aktiekurserna mår inte bra av snålmånader. Aktier trivs med konsumtionsmånader.

Fastighetsskatt är en utmärkt skatt

Fastighetsskatten debatteras flitigt så här i valtider. Utgångspunkten är dock ofta helt felaktig och baseras på huruvida enskilda betalar för mycket eller för lite i fastighetsskatt och det samhällsekonomiska perspektivet saknas helt.

Skatt på fastigheter är faktiskt en utmärkt skatt. Det är en av de bästa skatter man överhuvudtaget kan fundera ut. En fastighetsskatt är nämligen inte särskilt skadlig för ekonomin, åtminstone inte jämfört med nästan alla andra skatter, och urholkar därmed inte skattebasen genom sin blotta existens.

Skatt på arbete (skatt på lön) minskar incitamentet att arbeta och är därmed klart skadlig för samhällsekonomin (även om den förmodligen är nödvändig eftersom det offentliga trots allt behöver skatteintäkter).

Skatt på varor och tjänster (moms) gör dessa varor och tjänster dyrare för konsumenter vilket i sin tur minskar konsumtionen och därmed minskar även samhällsekonomin i stort. Allt annat lika förstås.

Löneskatter, bolagsskatter och kapitalskatter måste även betraktas ur en internationell synvinkel. Länder konkurrerar med varandra och för höga skatter på bolag riskerar att tvinga bolagen ur landet, för höga skatter på löner gör det förmånligare att ta arbete i ett annat land, med lägre skatter, osv.

Fastighetsskatten är en mycket stabil skattebas eftersom fastigheterna aldrig kan lämna landet.

Fastighetsskatten är en utmärkt skatt också eftersom den inte är särskilt skadlig för ekonomin. Den gör det inte mindre viktigt att arbeta, den minskar varken produktion eller transaktioner.

Ur ett skattebetalarperspektiv är en fastighetsskatt utmärkt eftersom den är frivillig. Ingen är ju tvingad att bo i ett dyrt och högbeskattat hus. Vill man inte betala så mycket i fastighetsskatt går det bra att byta boende. Men hur gör jag om jag inte vill betala så mycket i skatt på min lön?

Jag föreslår en skatteväxling. Sänk skatten på arbete, kapital och bolag. Höj skatten på fastigheter. Resultatet blir en vitalare och internationellt mer konkurrenskraftig ekonomi. Det fåtal låginkomsttagare som bor i mycket fina och högbeskattade hus kan eventuellt kompenseras med en maxtaxa för fastighetsskatt.

Massarbetslöshet, varför inte importera lite städare och diskare för att spä på den ytterligare?

Migrationsverket redovisar i en rapport utfallet av de nya reglerna för arbetskraftsinvandring. Från 1 januari till 1 december beviljades 14 109 arbetstillstånd. Den största gruppen är "Medhjälpare inom jordbruk, trädgård, skogsbruk och fiske" och här hittar vi främst thailändska bärplockare. Mer intressant är att Migrationsverket beviljat nästan tusen arbetstillstånd inom restaurangnäring och 270 tillstånd för städare. Byggarbetare har beviljats ett par hundra arbetstillstånd.

Under ett år när massarbetslösheten slog till mot Sverige väljer regeringen att importera städare och diskare. Tydligen är det omöjligt att hitta städ- och diskkunnig personal bland hundratusentals arbetssökande svenskar och i Sverige boende utlänningar. Alliansregeringen förlorar all trovärdighet när det gäller att bekämpa arbetslösheten då den möjliggör kraftigt utökad arbetskraftsinvandring. En regering som väljer att driva igenom en lagstiftning som möjliggör arbetskraftsinvandring inom lågkvalificerade yrken utan brist på personal sätter arbetsgivarnas intressen före arbetstagarnas. Moderaterna är definitivt inte något "arbetareparti", hur mycket Fredrik Reinfeldt än försöker lura svenskarna att tro det.

Tack regeringen!

När regeringen nu utökar jobbskatteavdraget med ett fjärde steg får Sveriges löntagare ytterligare motivation att arbeta, för allas bästa, samtidigt som det blir lite lättare för de med lägst inkomster att få vardagsekonomin att gå ihop.

Om regeringen Reinfeldt, Gud förbjude, skulle förlora mot fifflaren Sahlin blir resultatet omedelbara och kännbara skattehöjningar för landets arbetare. I en sådan situation har jag inget annat val än att minska min konsumtion för att bibehålla, eller kanske rentav utöka, sparkvoten och på så sätt förbereda mig för dystrare tider. Jag kommer inte vara ensam om att agera på det viset. Resultatet för svensk ekonomi blir katastrofalt.

Arbetskrav för socialbidrag

Politikerna i Landskrona har beslutat att alla som får socialbidrag måste arbeta som praktikanter. Det är ett utmärkt initiativ. Jag har länge varit av uppfattningen att alla socialbidrag måste kopplas till en motprestation, antingen i form av arbete, utbildning eller återbetalningslöfte.

Huvudfokus för socialbidragstagaren bör vara att få en inkomst från arbete istället för att vara beroende av bidrag. Kommunen skall vara socialbidragstagaren behjälplig i strävan att erhålla ett jobb. I Göteborg ställer olika stadsdelar olika krav på socialbidragstagaren när det gäller hur många jobb som måste sökas varje månad - kraven varierar mellan ett sökt jobb per dag till endast 10 per månad. Min personliga uppfattning är att en person som har hela dagen till sitt förfogande bör klara av att söka mer än ett jobb om dan.

Jobbsökeri tar naturligtvis en hel del tid i anspråk om det sköts på rätt sätt. Jag vill därför inte tvinga socialbidragstagarna att arbeta 40 timmar i veckan för att vara berättigade till stöd, men 20 timmar verkar rimligt. Eventuellt kan socialbidragstagarna få jobba i 20 timmar och sedan ha närvaroplikt på en arbetssökarverkstad resterande 20 timmar.

Det är inte av illvilja jag ställer dessa krav på socialbidragstagare. Den som går hemma hela dagarna blir passiviserad och det gynnar inte möjligheten att återinträda på arbetsmarknaden. På Flashback skriver någon: Det är till och med bättre att gräva hål och fylla igen dom än att inte göra någonting. Varför kanske ni undrar? För man blir lat av att inte göra någonting. Hårt arbete har byggt upp denna stat och för att bihålla en hög levnadsstandard så måste vi fortsätta att jobba hårt. Vem skall betala bidragen när ingen arbetar? Så sant som det är sagt.

Det finns även rena rättviseskäl bakom mitt krav på arbetsplikt för socialbidragstagare. Redan idag omfattas ungdomar med arbetslöshetsersättning nämligen av praktikplikt. Efter en tids arbetslöshet beordas arbetslösa ungdomar ut på gratis praktikarbete och det är naturligtvis stötande att inte ställa samma krav på socialbidragstagare.

Har svenskarnas köpkraft urholkats?

I de västra delarna av landet, företrädesvis orterna kring hamnar med färjetrafik och då främst Göteborg, är det ganska vanligt att man någon eller några gånger per år tar båten över till vårt västra broderland Danmark. Även jag är sedan barnsben van vid att roa mig genom denna aktivitet.

För 15-20 år sedan användes dessa utflykter till att handla billig alkohol och mat. Danmark var ett lågprisparadis för oss svenskar. Idag ligger priserna i Danmark betydligt mycket högre än i Sverige. Sverige har istället förvandlats till danskarnas lågprisparadis. Man ser inte längre några svenskar med händerna fulla av shoppingkassar på den alldeles för långa gångbron till terminalen i Fredrikshamn.

Vilka slutsatser kan man dra av detta med avseende på politik och svenskarnas köpkraftsutveckling?

Vändning eller bear market rally?

Det här sägs vara den djupaste ekonomiska krisen sedan 30-talets depression. Ändå känner vi knappt av den, om man bortser från sjunkande börskurser då vill säga. Med "Vi" menar jag förstås "Jag". Jag känner inte av krisen. Jag har aldrig haft det bättre ställt än jag har det nu. En del av de arbetslösa känner så klart av krisen. Pensionärer som har att se fram emot lägre pensioner nästa år känner säkert också av krisen. Många av de ungdomar som nu drabbas av en extrem massarbetslöshet ser säkert fram mot lite extra ledig tid att slappa och spela tv-spel, kanske knackar dom även en kille på stan eller leker kasta sten på polisen. Krisen känner de i alla fall inte av. Sådana är ju, som vi alla vet, ungdomarna.

Börskurserna har stigit brant på sistone. Stockholmsbörsen noterade nytt årshögsta i torsdags och har stigit med cirka 20 procent på bara en månad.

En del hävdar att vändningen nu är här. Andra hävdar att vi bara ser ett bear market rally. Jag gissar att de senare har rätt. Om krisen nu är så djup och allvarlig som det hävdas samtidigt som vi knappt har märkt av den än (med "Vi" menar jag återigen "Jag") vore det märkligt om börsen redan skulle vända kraftigt upp.

De enda köp som har ägt rum efter förra löneutbetalningen är 200 kr Rysslandsfond och 500 kr Avanza Zero. Jag fortsätter utgå ifrån att vändningen inte är här och tillämpar ännu ett tag min "Buy långsiktigt on weakness"-strategi.

"Spend, spend, spend"

Jag hörde igår kväll ekonomiprofessor Paul Krugman tala med darrig stämma om att det görs för lite för att motverka den ekonomiska krisen och att det enda som gäller är att "spend, spend, spend". Staterna måste pumpa in pengar i aldrig tidigare skådad omfattning var budskapet. Risken är annars att jorden går under, menade Krugman underförstått. Tur i oturen är att det är en ekonomiprofessor som kommer med budskapet.

Vi skulle komma betydligt fortare ur krisen om även privatpersoner började spendera. Problemet är att det som är en logisk åtgärd för ekonomin i stort inte nödvändigtvis behöver vara detsamma för hushållen. Hushållen noterar en högre risk för arbetslöshet och svarar med att minska sin konsumtion och förbereda sig för dystrare tider. När allt fler hushåll agerar på samma sätt blir åtgärderna kontraproduktiva och risken för arbetslöshet ökar istället än mer. Hushållen är inte kapabla att fatta sådana beslut som krävs för att gynna ekonomin som helhet och därmed är det bara staten som kan vidta nödvändiga åtgärder.

Hur har jag agerat? Tyvärr måste jag väl medge att jag på grund av bristande konsumtionslust förmodligen har gjort den ekonomiska krisen något litet djupare. Jag har en konsumtionsskuld på cirka 20 000 kr (konsumtionsskuld = nödvändig konsumtion som har skjutits på framtiden) och förr eller senare måste jag börja betala av på denna skuld till mig själv.

Pensionerna skall höjas, inte sänkas

Nu skall Sveriges pensionärer få det ännu sämre. Nästa år får en genomsnittlig pensionär 500 kr mindre i pension om inga åtgärder vidtas.

Visst kan jag hålla med om att det är viktigt att pensionssystemet balanseras och att det är nödvändigt att de framtida pensionsåtagandena motsvaras av lika stora tillgångar i pensionssystemet. Men riktigt så enkel är inte frågan. Högavlönade ungdomar som Stockmannen och Cornbotten kan nog inte föreställa sig hur det är att leva på så knappa marginaler som stora delar av pensionärskollektivet faktiskt gör.

Jag vägrar vara den som låter hundratusentals svenska pensionärer få kraftigt sänkt standard under sina sista levnadsår. Det finns resurser i Sverige. Det gäller bara att omfördela dessa.

Jag har tidigare skrivit om svenskt bistånd till framstående rymdnationer. Sverige skänker även 700 miljoner kronor till det judehatande rövarnästet Palestina. Ytterligare många miljarder av svenska skattemedel slussas utan någon som helst kontroll in i korrupta FN-organ. Sådana pengar är det enkelt att omfördela. Det behöver inte ens diskuteras. Jag har heller inga svårigheter att ta t ex halva barnbidraget från Sveriges övergödda barnfamiljer och istället ge dessa pengar till behövande pensionärer. Den totala lyckan skulle öka kraftigt vid en sådan transaktion även om vissa gnälliga föräldrar då istället skulle tvingas köpa lite mindre märkeskläder till Liam och kanske börja laga riktig mat istället för att utfodra sin redan övergödda Tindra med hamburgare. Gör er av med en av hundarna om ni inte klarar er på halva barnbidraget! Pappa Kenny kanske kan sluta snusa och mamma Hanna gör bäst i att inse att hon inte går på högstadiet längre och därmed knappast behöver lägga familjens pengar på smink och lådvin.

Svårare än så var det inte att skrapa ihop ett stort antal miljarder som lindrar nöden för Sveriges pensionärer under deras sista levnadsår. Men det är klart, dom skall ju ändå dö inom några år så det kanske inte spelar någon roll att de får leva med ångest över om de skall klara nästa månads hyresinbetalning?

Den som spar han har

I GP läser jag denna Luciamorgon följande:

"De senaste tio åren har Volvokoncernen i snitt delat ut fem miljarder per år till aktieägarna, med en topp de sista två åren då aktieägarna fått över 30 miljarder. Ångrar Leif Johansson att han inte slogs hårdare för att behålla de pengarna i bolaget för dessa bistra tider?

- De efterklokas klubb är världens största. Det är klart, hade jag anat att det skulle bli denna kris...

Men Volvo vill växa genom uppköp och nu är det klassiskt köpläge. Då har Volvo inga pengar?

- Vi får väl se, säger Leif Johansson och tittar med ett leende mot presschefen Mårten Wikforss som är med under intervjun."

Uppenbarligen har många i näringslivet svårt att lära av historien. När Ericsson riskerade konkurs efter telekombubblan trots mycket stora vinster under en rad av år dessförinnan tvingades man genomföra en nyemission. Från Ericssonhåll bedyras numera ofta vikten av att hålla sig med en stor kassa för att gardera sig mot de stora svängningarna i telekomkonjunkturen. Att AB Volvo, som ofta har anklagats för att ha för mycket pengar i kassan, nu går in i en exceptionell lågkonjunktur utan att det är självklart att företaget kan utnyttja börsraset för stora företagsköp är väl bara ännu ett exempel i raden på det negativa och samhällsfarliga inflytande så kallade aktieanalytiker utgör. Det är ju sällan man hör företagsledare klaga över för mycket pengar i kassan.

Stödpaketet

Det blev ett stödpaket för fordonsbranschen trots allt. Utformningen var kanske inte riktigt den jag själv förspråkade här men jag låg åtminstone rätt nära vad gäller storleksordningen. Än är det dock alldeles för tidigt att helt utesluta ett framtida statligt ägande av Volvo.

Härliga tider, strålande tider (för den som har jobb)

Om vi för ett ögonblick glömmer bort den pågående ekonomiska krisen och den annalkande massarbetslösheten och istället fokuserar på den del av befolkningen som har jobb, ja då ser det bra ut inför 2009:

• Den borgerliga regeringen genomför vid årsskiftet det tredje steget i jobbskatteavdraget vilket ger en skattesänkning på cirka 3 000 kr per år för de som tjänar runt 20 000 kr i månaden och 7 500 kr för de som tjänar runt 30 000 kr.

• Många kollektivavtal ger goda lönehöjningar under 2009.

• Inflationen är på väg att pressas tillbaka vilket gör att skattesänkningar och lönehöjningar faktiskt stannar i plånboken.

• Stora räntesänkningar ger hushåll med bolån kraftigt sänkta räntekostnader.

De som lyckas behålla sina jobb under 2009 har alltså att se fram emot en ganska ordentlig förbättring av privatekonomin. Det är dock viktigt att komma ihåg att risken för högre arbetslöshet ökar om folk låter bli att konsumera mera trots att de får mer pengar i plånboken. Skattesänkningar och räntesänkningar är inte till för att öka sparandet. De syftar till att stimulera konsumtion och investeringar och därmed få fart på ekonomin.

Skall vi börja konsumera nu?

Sverige befinner sig nu officiellt i recession. Det är framförallt konsumenterna som har dragit ner på utgifterna. Jag har förståelse för att personer som har låga marginaler i sin ekonomi förbereder sig inför dystrare tider genom att bygga upp en liten buffert eller omdana sin ekonomi inför arbetslöshetens lägre inkomstnivå. Däremot har jag liten förståelse för att personer vars möjligheter att konsumera inte har försämrats ändå drar ner på utgifterna. Särskilt mot bakgrund av att inkomsterna har stigit kraftigt det sista året och att vi nästa år har att se fram emot stora skattesänkningar och ytterligare höjda disponibla inkomster.

Nej, ni som har möjlighet bör istället något utöka er konsumtion för att på detta sätt hjälpa Sverige och alla blivande arbetslösa igenom den globala ekonomiska nedgången på bästa sätt. Många av er är ivriga att vidta åtgärder för att minska exempelvis era koldioxidutsläpp eller hjälpa diktatorer i Afrika. Uppenbarligen inser ni att er egen insats i dessa sammanhang betyder mycket litet men ni agerar ändå eftersom ni tror att många andra kommer att agera och att en effekt därför kan uppnås. På samma sätt kan vi tillsammans hjälpa Sverige ur recessionen och skapa jobb åt arbetslösa genom att konsumera mera.

Idag anordnar vänstern "En köpfri dag" (Sparka på arbetslösa dagen) och vad kan väl vara bättre än att på just denna dag fundera kring sambandet mellan välstånd, ekonomisk-, kulturell-, teknologisk utveckling och konsumtion. Du kan göra en insats för Sverige och för personer som lider av den ekonomiska nedgången genom att idag gå ut och konsumera lite mer än vanligt.

Konsumtionen bör inte ske helt planlöst om önskad effekt skall uppnås. Jag vill i första hand värna Sveriges ekonomiska utveckling och bidra till lägre arbetslöshet i Sverige. Därför riktas min ökade konsumtion mot varor producerade inom landet samt mot servicenäringen.

Volvos värde varar bäst hos staten?

Rolf Wolff skriver i en debattartikel att staten bör ta över ägandet i Volvo Personvagnar.

Jag anser att om Ford inte längre har resurser att finansiera Volvo och om Volvo därmed riskerar konkurs måste svenska staten gripa in. Volvo och fordonsindustrin i övrigt är så viktig för Sveriges ekonomi att staten måste gripa in för att rädda hundratusentals arbetstillfällen och en industriell och kunskapsmässig infrastruktur som inte kan återskapas.

Om Ford inte längre klarar av att fungera som ägare åt Volvo bör staten i samarbete med AB Volvo köpa aktiemajoriteten i Volvo PV av Ford. Staten och AB Volvo pumpar in 25 miljarder kronor i bolaget och övertar 51 procent av aktierna. AB Volvo tar en tioprocentig ägarandel av varumärkesvårdande skäl. Volvo PV fortsätter att vara en del av Fordgruppen och samarbetar om teknikutveckling och liknande. 25 nya miljarder bör räcka för att täcka förluster i Volvo PV i åtminstone 2-3 år. Riksbanken ser till att kronan håller sig på en för exportindustrin lagom nivå i förhållande till dollarn på cirka 8,50 kr fram till dess att fordonsindustrins kris är över. Staten kan mycket väl vara en långsiktig ägare av Volvo lika väl som man kan vara en långsiktig ägare av Vattenfall och LKAB. Om Ford lyckas repa sig och återfå något av sin forna glans bör staten vara öppen för att sälja tillbaka sina aktier till Ford. Om ytterligare kapitaltillskott krävs och om Ford inte klarar av att skjuta till sin andel kan det vara nödvändigt att finna en annan delägare istället för Ford, t ex Renault. Ett statligt räddningspaket för Volvo bör även innehålla en mer informell del som innebär att samtliga statliga myndigheter och bolag enbart köper Volvo-bilar. Myndigheterna skall även uppmanas att något utöka sina bilinköp de närmaste åren. Regeringen bör även göra klart för andra stora svenska företag, t ex inom Wallenbergsfären att det nu är läge att visa lite patriotism om man i framtiden vill ha goda förbindelser med regeringen.

Hur skall man agera i fallet Saab Automobile? Saab har aldrig visat sig ha förmåga att bedriva lönsam personbilstillverkning. Staten bör därför inte ingripa för att rädda detta företag. Alla resurser bör satsas på Volvo PV.

Förutsåg krisen - blev utskrattad

På Youtube finns ett klipp där Peter Schiff i olika nyhetsprogram 2006 och 2007 ganska exakt redogör för hur den amerikanska ekonomin kommer att utveckla sig. Han blir utskrattad och hånad.

Jag vet inte vem Peter Schiff är, kanske är han en person som alltid baissar och därmed måste få rätt någon gång, men så här med facit i hand är det mycket intressant att se hans klockrena analyser och reaktionerna på dessa.

Bufferten lämnas orörd

Man kan tycka att det accelererande börsraset borde ge goda köpmöjligheter. Jag har exempelvis över 70 000 kr på ett buffertkonto som jag i princip skulle kunna köpa aktier för. Problemet är bara att bufferten finns där för att trygga min ekonomi i osäkra tider. Finanskrisen riskerar att resultera i klart kännbara konsekvenser på arbetsmarknaden. I hemstaden Göteborg har de båda Volvobolagen på kort tid sparkat tusentals anställda. Underleverantörerna kommer att avskeda minst lika många och även konsultbolagen får känna på neddragningarna. Totalt kommer säkert tiotusen anställda mista sina jobb i Göteborgsregionen enbart som en följd av de båda Volvobolagens neddragningar. Även i övrigt ser det ut som om vi står inför en stram arbetsmarknad. Då gäller det att ha sin privatekonomi i ordning. Nej, bufferten lämnas orörd.

Uppmuntrande lönestatistik

LO-Tidningen har sammanställt lönenivåerna för Sveriges yrken under 2007. Det jag främst lägger märke till är att även de yrken som ger lägst lön faktiskt i genomsnitt ger löner som man kan leva väl på. Lägst betalda är Kaféföreståndare med en genomsnittlig månadslön på 17 100 kr. En Kontorsstädare tjänar runt 17 900 kr.

I Sverige verkar det inte finnas någon vit arbetsmarknad som tvingar arbetstagarna till dubbeljobb eller omänskliga livsvillkor. Detta känns uppmuntrande.

Huruvida Sverige har lägre eller högre löner för låglöneyrken än andra jämförbara länder i Europa vet jag inte. Det finns dock en god arbetsmarknad för okvalificerad personal, t ex inom olika serviceyrken, i våra grannländer Norge och Danmark, dit många unga svenskar också söker sig.

Det lär dock bli svårt att bibehålla en relativt hög lönenivå för okvalificerad arbetskraft om ingenting görs åt den växande svarta arbetsmarknaden. Okvalificerad arbetskraft gör förmodligen också bäst i att så gott det går motverka den ökning av arbetskraftsutbudet som blir fallet av en okontrollerad arbetsmarknad med fri arbetskraftsinvandring eller ett stort inflöde av låglönevilligt folk från tredje världen.

(Vissa) fackförbund förstör för löntagarna

De fackförbund som avses i rubriken är de som huvudsakligen organiserar offentliganställda. Sjuksköterskorna i Vårdförbundet försökte genom utpressning uppnå oerhörda löneökningar, vilket inte lyckades. Nu är det busschaufförerna i Kommunal som försöker göra samma sak.

Somliga har inte lärt något av historien. Inflationen är löntagarens främsta fiende. Dagens höga inflationstakt har medfört att årets och förra årets goda löneökningar för många yrkesgrupper, inklusive min egen, inte har resulterat i några höjda reallöner.

Om de offentliganställda lyckas strejka sig till löneökningar som överstiger avtalen i det privata näringslivet, som bör vara löneledande, blir konsekvensen upprivna kollektivavtal i industrin och krav på kompensation från de privatanställda. Resultatet av detta blir stigande inflation och lägre reallöner, förmodligen även kombinerat med högre arbetslöshet och generellt sämre samhällsekonomi (=mindre pengar till den offentliga sektor som betalar sköterskornas och busschaufförernas löner).

Lön och inflation

Årets löneförhöjning syntes i lönekuvertet idag. Tyvärr är prisökningarna nu så stora att inflationsspöket slukar merparten av höjningen. De senaste årens mycket goda reallöneökningar är nu historia.

Sjuksköterskornas lönekrav riskerar att ytterligare elda på inflationsbrasan. När offentliganställda lyckas få igenom lönekrav som kraftigt överstiger påslagen i det privata näringslivet kan vi vara säkra på att inflationen tar fart. Utan att ta ställning för eller emot det rättfärdiga i sjuksköterskornas löneanspråk konstaterar jag bara att allt för stora löneförhöjningar i den offentliga sektorn är ett hot mot samhällsekonomin. De vårdanställda riskerar att få betala sina höjda löner med höjda priser och färre jobb.