Gästblogginlägg av Sofe

Någon, låt oss för enkelhetens skull kalla honom för Gustav, har förklarat för mig att om jag bloggar om mina pengar och mitt sparande kommer det att bli mycket roligare och lättare att spara pengar. Ha! Är allt jag har att säga om det. Men eftersom det skulle bli ett tämligen kort inlägg tänker jag elaborera lite.

Jag vill minnas att jag en gång för länge sedan, eventuellt i bloggform, uttryckte att om valet står mellan att läsa på om fonder och att upprepade gånger hugga mig i låret med en gaffel skulle jag helt klart välja gaffeln. Varför? Jo för att det är mindre smärtsamt. Sen skulle det också vara ganska intressant att se exakt hur mycket man blöder och hur hårt man måste ta i för att över huvud taget få in gaffeln. Och hur känns det egentligen i skelettet om man skulle träffa det med en gaffel? Sitter det någon liten nerv i närheten som skulle registrera detta? Eller skulle det bara knaka lite tyst? Eller rent utav gå av? Frågorna är oändliga till antalet och alla lika intressanta. När det gäller fonder kan man egentligen bara fråga ”Kommer den här fonden att gå bra?” och så gissar man på något och så har man fel.

Visst sparar jag litegrann men inte en fast summa varje månad. Om någon, jag själv inkluderat, talar om för mig att jag måste göra något jag inte finner något nöje i och att jag dessutom måste göra det regelbundet och i samma utsträckning varje gång vaknar fjortisen i mig och jag blir ytterst rebellisk. Vill det sig illa slutar det då med ett gäng impulsköp bara för att. En inte helt glasklar men ändock parallell kan dras till den gången jag på allvar funderade på att uppfinna en pälsroller för katter för att slippa detta evinnerliga dammsugande. Den idén förkastades redan på planeringsstadiet eftersom den roller jag ”uppfann” var oerhört lik, en del skulle säga identisk med, en helt vanlig klädroller med den skillnaden att det klibbiga pappret skulle ha någon form av kattmönster. Eventuellt tassavtryck. Det skulle också finnas en specialutgåva där mönstret skulle bestå av icke-klibbiga kattansikten för en lite skojig effekt. Men som sagt var. Det kändes mer som stöld än uppfinning. Plus att det inte funkade i praktiken. Så nu dammsuger jag även om det finns ca en miljard saker jag hellre skulle göra.

Så kanske finns det hopp om mig med? Om jag på något sätt eliminerar alternativet att inte spara regelbundet kommer jag att tvingas in i någon form av ekonomiskt ansvar. Jag är skeptisk men känner ändå press på mig att vara försiktigt hoppfull. Dessutom vore det trevligt att inte behöva svara ”dammsugning” om någon frågar mig vad jag hatar mest i hela världen (OBS! man får inte svara krig, svält eller något annat som man hatar per default). Jahapp.

//Sofe