Redan de gamla romarna...strävade efter FIRE!

Jag läste nyligen boken SPQR - historien om det antika Rom, av Mary Beard. Alla våra moderna bekymmer och önskningar existerade redan då, inklusive en strävan efter FIRE. Jag citerar några stycken av relevans för FIRE-entusiasten.

Den produktive statsmannen, talaren och brevskrivaren Cicero föraktade oss som måste arbeta för levebrödet: "Pengarna som kommer från att man säljer sin arbetskraft är vulgära och oacceptabla för en gentleman...för lön är i praktiken detsamma som slaveriets bojor." Hans tankar känns igen från vissa på finanstwitter.

Mary Beard skriver: "Det blev en kliché i romerska moralpredikningar att en sann gentleman får sin utkomst från sina lantegendomars profit, inte från lönearbete som av princip var utan heder. Den latinska vokabulären i sig själv fångar tanken - mänsklighetens önskansvärda tillstånd var otium (inte så mycket "fritid" som det ofta översätts, utan möjligheten att ha kontroll över sin egen tid). "Affärer" av något slag var des icke önskade motpol, negotium ("Icke-otium")."

Det som skiljer en modern FIRE-entusiast från en romare är kanske inte så mycket tankesättet utan möjligheterna för en vanlig arbetare att idag genom egna beslut övergå från en tillvaro av negotium till otium.

Bokmässan 2014

I år har jag inte skrivit några böcker och jag fick därför besöka bokmässan som en helt vanlig människa.

Vi tar det bästa först. Supersöta Johanna Westman berättade om sin nya kokbok för barn och lagade sedan saker som barn och kanske även en och annan vuxen fick smaka på. Varför går det inte att anordna en matlagningskurs även i Göteborg, Johanna!?

Även i år var det en lång kö till Fredrik Backmans under hela dagen pågående boksignering. Det var bara kvinnor som köade och Fredrik Backman är inte ens snygg. Jag fattar ingenting.

Lars Wilderäng, för dagen iförd ironisk svart polotröja, framstod som relativt normal och lyckades nästan helt dölja sina extremistiska åsikter. Förlagsdirektören hade alldeles uppenbart försett honom med munkavle.

Till lunch åt jag en fajita och jag vet ännu inte om jag tyckte om den.

Nationalnyckeln syntes inte till i år eftersom dess bokutgivning är nedlagd. Det idiotbeslutet kan vi tacka Fredrik Reinfeldt för.

Böcker då? Nä, jag lämnade ryggsäcken hemma i år och ville inte gå omkring med en massa påsar i händerna. Jag upptäckte dock att Margaret Atwood tydligen har kommit med en ny bok som heter MaddAddam och är del tre i dystopitrilogin som inleddes med Oryx och Crake. Kul! Den måste jag läsa vid tillfälle.

Den nya människan

För att få lite avkoppling från alla halvtaskiga tv-serier (Revolution, Falling Skies, Continuum) jag sett på sistone tyckte jag det var lämpligt att läsa ikapp mig på dystopiområdet. Boel Bermann debuterade förra året med den inte särskilt omfångsrika dystopin Den nya människan. Upplägget är till en början identiskt med det i (the) Children of men (dystopisk roman av PD James som blev film 2006), dvs mänskligheten blir helt plötsligt steril och det föds inte längre några barn. Det här är inte någon bokrecension och jag nöjer mig därför med att konstatera hur underbart härlig en värld utan barn skulle vara, åtminstone de första 20 åren eller så. Inga snoriga och skrikande ungar på bussen, inga föräldrar som på fikarasten måste berätta vad deras bortcurlade avkomlingar hade för sig i helgen, inga lekplatser som tar upp utrymme på bra platser i Slottsskogen.

Ingen bokrecension, som sagt. Fortfarande ekonomiblogg. När man värderar aktier ägnar man sig normalt åt att diskontera ett företags framtida kassaflöden. Hur skulle mänsklighetens nära förestående utdöende påverka aktiebörserna? Föds inga barn på 50 år är civilisationen och därmed företagens vinster utplånade. Är det någon idé att spara pengar om man vet att mänskligheten skall gå under? Skiljer sig vetskapen om att mänskligheten skall gå under från vetskapen att DU/JAG kommer att gå under om 50 år, kanske tidigare, kanske lite senare?  Dystopisk nationalekonomi är ett område som länge har försummats när det gäller tilldelningen av forskningsmedel.

Bokmässan 2012

Köprocedur
I år har jag inte gett ut någon bok utan besökte alltså bokmässan som privatperson. Det är så jag föredrar att besöka denna mässa. Jag var på språng en kvart tidigare än brukligt och behövde därför inte köa mer än kanske tio minuter för att komma in. Ingen, bortsett från en idiot som envisades med att ställa frågor och få saker förklarat för sig i kassan, misskötte sig i kön och det regnade heller inte. Smidigt köande är alltid viktigt i sådana här sammanhang och jag fick därför en bra start på dagen.

Cornucopiaspaning
Det första jag brukar göra när jag kommer in på mässområdet är att besöka palestruntmontern, som alltid ligger på vänster sida i första gången om man tar entrén vid Korsvägen. Där fotograferar jag palestrunterna och talar nedlåtande om deras så kallade folk och frågar om det inte vore bättre för alla inblandade om palestrunterna lät judarna bestämma lite mer i regionen. I år hann jag inte med denna ritual eftersom jag hade bråttom till förlaget Massolits monter för att prata med bloggaren Cornucopia, även känd som Lars Wilderäng, som ju skrivit en bok och sedan fått den omskriven. Det var svårt att hitta rätt och först på tredje varvet lyckades jag svänga in i Massolitmontern. Cornucopia fanns dock inte på plats. Men va fan. Är han inte här, frågade jag den unga blonda, smala lilla tjejen i svart åtsittande klänning som stod i kassan. "Nej, han är tydligen sur på förlaget", svarade hon. "Tyckte inte han fick tillräckligt med utrymme. Nu har vi satt upp en Midvintermörkerplansch på väggen och placerat hans inbundna bok i hyllan här bakom mig. Förhoppningsvis räcker det för att få hit honom igen på söndag". Trist. Verkligen trist. Jag hade helt klart varit beredd att slanta upp tretton spänn för ett signerat pocketexemplar av Midvintermörker men nu fick jag istället besviken lämna montern och inte ens en sista blick mot den tighta kassörskan i svart fodral var nog för att muntra upp mig.

Nationalnyckeln
I Nationalnyckelns monter samtalade jag en stund med chefen för artdatabanken, Johan Bodegård. Det är verkligen beklagligt att regimen Reinfeldt funderar på att dra in anslagen för fortsatt bokutgivning av Nationalnyckeln (och istället enbart publicera resultaten på Internet). Detta för Sverige så unika projekt strider tydligen mot Reinfeldts plan för vårt land.

Skandalfritt
I år blev jag inte vittne till några större skandaler. Jag såg dock hur Göran Greider med sällskap letade efter någonstans att sätta sig för att dricka sitt kaffe. De identifierade ett bord med tre, fyra lediga platser och frågade mannen som satt där om det var ledigt. Nej, alla platser är upptagna svarade han. Göran Greider blev inte det allra minsta tvärförbannad över detta idiotiska bemötande utan sade mycket lugnt till sitt sällskap att trängseln är en av få nackdelar med bokmässan.

Skvaller
Svartsjuke stalkern, tillika historieprofessorn och tv-kändisen Dick Harrison syntes i år flanera utan sällskap av det unga, mörka yrväder han hade vid sin sida förra året. Trubbel i paradiset?

Kändisspaning
Ingrid Betancourt
PO Enquist
Peter Englund
Björn von Sydow
Glenn Hysén
Lotta Lotass
Fredrik Belfrage
Thomas Bodström
Jonas Gardell
m fl

EU-kommissionär
Cecilia Malmström sprang omkring som ett fån, hela tiden med en eller två kvinnliga assistenter i släptåg. Hon var överallt. Cecilia Malmström är den farligaste typen av makthavare. Jag tänker inte på att hon helt och hållet saknar folkligt mandat och demokratisk förankring utan på att hon drivs av sin egen inbillade godhet. Cecilia Malmström tror sig veta att hon är godhetens apostel och att allt hon gör och tänker har sin grund i hennes inneboende godhet. Därmed behöver hon inte tänka över sina ståndpunkter eller underkasta dem verklighetens granskning, det räcker att hon tycker ståndpunkterna stämmer överens med hennes inbillade godhet. Cecilia Malmström är godhetens diktator och hon tänker inte ge sig förrän alla européer har det lika bra som en genomsnittlig arab.

Fredrik Backman
Jag vet inte vem han är men på begäran publiceras här en suddig bild på honom.

Bästa raggningstipset
Låtsas vara författare. Välj ut ett antal författare som nog ingen vet vem de är och när du ser att lämplig bokläserska håller i rätt bok inleder du konversationen ungefär så här: "Så trevligt att du är intresserad av min bok...".

Sämst på bokmässan
Lena Sundström. Vad har hon där att göra? Hon hatar ju det fria ordet.

Sämst på bokmässan 2
Pretentiöst kulturfolk som inte accepterar trängseln utan skall tränga sig före med kommentaren "ursäkta, här vill jag komma förbi". Absolut, jag skall bara sparka dig i skrevet först.

Bra sak i Gävleborgs monter
Gratis kaffe.

Avgrunden av Jan Jörnmark

Jan Jörnmark är som bekant ekonomihistorikern från Göteborg som gjort sig ett namn på att popularisera begreppet urban exploring genom sitt projekt övergivna platser. Att utforska övergivna platser är i och för sig något jag uppskattar att göra men just det ämnet kanske avviker alltför mycket från denna bloggs syfte (ni får läsa min andra blogg för sådant) för att jag skall vakna från bloggtorkan och skriva ett inlägg. Närmare bloggen i ämne ligger däremot Jan Jörnmarks senaste bok Avgrunden. Boken innehåller inga nyheter men är mycket nyttig läsning i det att den påminner oss aktieintresserade om globaliseringens konsekvenser och uppkomsten av bubblor och vars påverkan på de företag vi eventuellt äger aktier i naturligtvis hela tiden måste finnas i våra bakhuvuden. Läs den - mycket nyttig läsning!

Bokmässan 2010 - känd parlamentariker i storbråk med mässbesökare

Jag hann med ett besök på Bokmässan även i år. Det började bra med regn och snabb kö in till mässkassorna. Sen tog det stopp. Så småningom kom jag ändå förbi entrén och bland det första som mötte mig var återigen palestruntrepresentanter, men den här gången gick jag bara förbi utan att säga något.

Afrika var årets tema men jag såg knappt några afrikaner på hela dan.

Jag behövde vila mig lite och satte mig därför ner framför litteraturscenen där något slags prisutdelning strax skulle börja. Ni ser pristagarna till höger i bild och deras böcker på bordet. Om ni googlar lite kan ni säkert ta reda på vad författarna heter och vilket pris det var som delades ut.

Efter en liten stund anlände Anna Maria Corazza Bildt med gäster och eftersom jag framstår som en mycket attraktiv och sympatisk man satte hon sig givetvis bredvid mig. Efter en stund ville hon fotografera lite och reste sig därför upp varvid hon lyckades trampa på både mig och min ryggsäck. Hon bad om ursäkt som sig bör. När hon skulle sätta sig ner trampade hon återigen på mig och min ryggsäck. Återigen bad hon om ursäkt. Under tiden hade kvinnan vars hår ni ser på bilden nedan anlänt och satt sig framför mig.

Anna Maria Corazza Bildts gäster kunde inte svenska utan var långväga besökare från Bosnien. De båda pristagarna kom också därifrån eller åtminstone runtomkring där nere nånstans. Anna Bildt tolkade därför lite tyst vad som sades. Detta upprörde damen vars hår ni kan se på bilden ovan något oerhört. Hon vände sig om och tillrättavisade sällskapet Anna Maria Corazza Bildt. Både Anna Bildt och sällskapet bad om ursäkt och ville förklara sig, de var gäster från Bosnien, kunde inte svenska och Anna Maria Corazza Bildt tolkade. Men damen med håret lät sig inte nöja med detta. Ordväxlingen fortsatte och smockan låg om inte i luften så ändå i handväskan. Jag valde att inte ingripa. Anna Maria Corazza Bildt klarade sig utan mitt stöd. Damen med håret var uppenbart tokig, förmodligen vänsterpartist.

När prisutdelningen var färdig fortsatte bråket. "Det är såna som du som gör att folk röstar på Sverigedemokraterna" sa den tokiga tanten till Anna Maria Corazza Bildt. Flera skarpa kommentarer utväxlades, jag hörde inte riktigt vad som sades men tonläget var högt och ingen av kvinnorna ville ge sig. Vid flera tillfällen gick antingen den tokiga tanten eller Anna Maria Corazza Bildt iväg några meter för att sedan vända tillbaka och fortsätta bråket. Vid ett sådant tillfälle passade jag på att knäppa bilden ovan, som alltså endast visar vår Europaparlamentariker och inte den tokiga damen från Vänsterpartiet (som dock snart vänder tillbaka för att återuppta bråket). Jag hade vid det laget fått syn på en snygg tjej och avlägsnade mig därför i riktning mot henne. Hur bråket avlöpte vet jag alltså inte.

Den snygga tjejen lyckades skaka av sig mig och jag avverkade därefter i snabb följd inte mindre än 5 författare/journalister/kulturpersonligheter som i olika montrar och scener satt och förfasade sig över valresultatet som om de drabbats av kollektiv kulturelitchock över folkets ignorans. Bilden ovan visar en Sveriges Radio-journalist som ägnar sig åt att såga ett riksdagsparti. Även TV4-"journalisten" Lena Sundström, Björn Ranelid och två personer vars namn jag inte minns lyckades välja samma ämne för sina framträdanden, som dessutom pågick samtidigt. Imponerande!

Böcker skall man helst inte köpa på Bokmässan, Internetshoppar är billigare (Lycknis nästan alltid billigast). Jag kunde dock inte avhålla mig från att köpa Civilisationernas kamp av Samuel P. Huntington då jag tidigare endast läst uppsatsen med samma namn.

Kaffet och ostfrallan för 52 kronor avnjöts sittande på golvet. Nästa år väljer jag förmodligen att betala lite högre inträde på torsdag eller fredag och istället ta med mig kaffe och smörgås hemifrån eftersom jag då förhoppningsvis slipper att sätta mig på golvet på grund av allt folk.

Vad skall jag läsa mer än Civilisationernas kamp undrar ni säkert? På kort tid har tre böcker jag länge sett fram emot att läsa blivit översatta eller återutgivna; Syndaflodens år av Margaret Atwood, Blodets Meridian av Cormac McCarthy samt Rädd att flyga av Erica Jong. Det var länge sedan jag kände mig så här upprymd - det är nämligen inte ofta jag har tre böcker klara att läsa, och som jag ser fram emot att läsa, på en och samma gång!

"Den nya överklassen"

Ekonomijournalisten Bengt Ericson kom nyligen ut med sin bok Den nya överklassen - en bok om Sveriges ekonomiska elit. I boken guidar Ericson läsaren genom den värld som bebos av Sveriges rikingar, dvs den nya ekonomiska eliten. För de av oss som följer vad som skrivs om näringsliv och näringslivspersoner erbjuder Bengt Ericsons bok kanske inte särskilt mycket nytt. Bidraget ligger istället i Ericsons ganska kompletta sammanställning av ett flertal olika källor rörande rikingarnas (ordet är författarens) liv och extravaganta leverne.

Det är uppenbart att Bengt Ericson är mycket kritisk mot många näringslivshöjdare och kanske då främst anställda direktörer och finansfolk snarare än entreprenörer. Den nya överklassen är också som vassast när författaren raljerar kring rikingarnas oförtjänta ersättningar eller konstiga vanor och sysselsättningar. Han drar sig inte för att förlöjliga bärare av röda byxor och så här skriver han om de höga ersättningarna i finanssektorn:

De höga belöningarna är förvånande, med tanke på att det inte rör sig om något särskilt svårt arbete. Att utföra en hjärtoperation är svårt. Att dirigera en symfoniorkester är svårt. Att med en knapptryckning effektuera en kunds aktieköp kräver klart mindre begåvning. Som en tidigare bankdirektör har förklarat det för mig: "Du söker en aktie och får upp två kurser på skärmen. Den ena är en köpkurs, den andra en säljkurs. Du lägger dig mitt emellan och får en snittkurs, sedan är det bara att trycka på knappen. Ett enklare jobb får man leta efter."

Samma gäller ofta de analyser man lika gärna, och till en bråkdel av kostnaden, kan ta del av på tidningarnas ekonomisidor. (Varifrån berörda analytiker inte sällan är rekryterade, till tre gånger så hög lön.)

När sådana överbetalda aktörer blir missnöjda och hotar med att sluta [angående missnöjda Swedbankanställda vid inställda bonusutbetalningar under finanskrisen. Min kommentar.], borde varje förnuftig bankdirektör vinka farväl och önska dem lycka till; där ute finns det gott om arbetslösa civilekonomer som kan ta över direkt. Att så inte sker beror på att berörda bankdirektörer lever i samma villfarelse om den skicklighet som kräver sin belöning. Hur ska de annars kunna försvara sina egna skyhöga ersättningar? Det är de själva som satt exemplet för sina underlydande.

Om det bland bloggens läsare finns några personer som ser upp till och anser att Wallenbergare och bankdirektörer förtjänar sina ersättningar och har all rätt att leva lyxliv på andras bekostnad är boken rekommenderad läsning. Vi andra kan också läsa den för att kunna skratta indignerat åt direktörernas fjanterier, vare sig det nu är röda byxor eller medlemskap i hemliga sällskap.

Några ord om årets bokrea

Noll inköp. Höga priser. Dussindeckare i billiga specialupplagor men ingen skönlitterär kvalitetslitteratur. Snart ett minne blott?

Lycknis är billigast, men varför måste kunderna ljuga?

Bokus och Adlibris är väl de Internetboklådor folk först kommer att tänka på när det gäller att handla billiga böcker. Priserna är låga, sortimentet enormt och leveranstiderna hyfsade.

Ännu billigare än Bokus och Adlibris är dock två sajter som båda drivs av elbolaget(!) Kraft&Kultur; Lycknis och Kulturbutik.

Låt oss jämföra priser:

En populär och välbehövlig titel som Alla får ligga kostar hos Adlibris 147 kr, Bokus 148 kr, Kulturbutik 133 kr och Lycknis 128 kr. Intressant är att Kraft&Kultur för en och samma titel, som hanteras i exakt samma distributionsnätverk tar ut två olika priser beroende på i vilken butik man handlar den! Utrensning, av finska stjärnskottet Sofi Oksanen, kostar hos Adlibris 172 kr, Bokus 172 kr, Kulturbutik 157 kr och Lycknis 151 kr. Sveriges Rikes Lag 2010 kostar hos Adlibris och Bokus 1 999 kr, Kulturbutik 1 976 kr och endast 1 904 kr hos Lycknis.

Det är uppenbart att det finns pengar att tjäna på att handla sina böcker någon annanstans än hos Bokus och Adlibris.

Lycknis marknadsför sig som en butik för studenter och studentlitteratur. Det går dock utmärkt även för icke-studerande att handla där. När jag för första gången provade på Lycknis förra veckan tvingades jag dock ljuga för att kunna genomföra mitt köp. Av någon anledning kräver Lycknis av kunderna att dessa i ett formulär anger vad och var de studerar. Lycknis kontrollerar inte att dessa uppgifter stämmer och det går utmärkt att ljuga. Men varför tvingar Lycknis sina kunder att ljuga? En student är inte mer lönsam än någon annan kund och momsen är lika stor för en arbetare som för en student. Hela upplägget är minst sagt underligt.

Mitt köp hos Lycknis var fraktfritt. Kulturbutik tar ut en fraktavgift på 19 kr. Bokus och Adlibris erbjuder fraktfria men långsamma leveransalternativ.

Lycknis och Kulturbutik sägs ibland ha problem med långa leveranstider. Mitt provköp hos Lycknis levererades dock på en vecka och det är ungefär lika lång tid som Bokus och Adlibris ibland tar på sig när jag väljer fri frakt.

Jag kommer definitivt att fortsätta köpa böcker av Lycknis. Jag kan leva med några dagars längre leveranstid. Bokus och Adlibris har varit så framgångsrika med sin marknadsföring att de har blivit synonyma med billigast, men de är endast billigast i en jämförelse med de fysiska boklådorna. Nej, nu är det dags för jättarna Bokus och Adlibris att sänka sina priser och det rejält. Jag ser ingen anledning att betala en enda krona mer än nödvändigt för mina böcker!

Artikel om "bildningsförakt" visar prov på just bildningsförakt

När Ulrika Knutson i en artikel i Fokus skriver om det "svenska bildningsföraktet" lyckas hon avsluta med följande: Slutligen borde alla som tackar ja till nobelfesten i december åläggas att läsa en bok av årets pristagare i litteratur. Den som aldrig läser bör inte heller äta eller supa till snillets ära.

Ulrika Knutson ger verkligen den världsfrånvända kultureliten ett ansikte. Hon skriver om en "populistisk göl" och en "obehaglig allians" mot de sköna konsterna där svenska män förenar sig i hyllandet av teknokratin och förminskandet av konsten.

För Ulrika Knutson existerar inte Nobelprisen i Fysik, Kemi och Medicin. Endast när Svenska Akademiens sekreterare annonserar ut årets litteraturpristagare står Sverige i centrum. Uppenbarligen läser hon inte internationella medier. Utländska tidningar ger nämligen sammantaget mer uppmärksamhet åt de icke-litterära priserna, vilket Knutson är sorgligt omedveten om. Knutson håller sig till tidningarnas kultursidor men anser sig ändå vara lämpad att uttala sig om kulturintresset i en värld hon inte vet någonting om.

Jag har aldrig hört en ingenjör eller ekonom skryta om sin bristande bildning. Humanister däremot, hör man hela tiden beskriva hur dåliga de är på matematik och att "såna där formler blir man ju bara yr ut av", utan att skämmas, utan att vara medvetna om det indirekta förakt de därmed visar för hela samhällsbygget. En ingenjör som aldrig läser böcker skryter inte om det.

Jag har inte läst något av årets nobelpristagare i litteratur, men det hade å andra sidan inte litteraturredaktören för New York Times gjort heller. Jag skäms inte för det. Ibland har jag läst pristagaren, ibland inte. Priset är ett utmärkt sätt för mig att upptäcka nya författare. Priset är även ett utmärkt sätt att fördjupa sig i forskningens framsteg inom andra områden, vare sig det nu är cellbiologi eller astrofysik. Jag tvivlar på att Ulrika Knutson bryr sig om cellbiologi eller astrofysik. Det är helt okej att inte göra det. Det är däremot inte okej att anklaga stora delar av befolkningen för ett bildningsförakt samtidigt som man själv visar prov på just ett sådant bildningsförakt genom att antingen ignorera naturvetenskapen helt och hållet eller helt enkelt raljera över sitt ointresse för området.

Slutligen borde alla som tackar ja till Nobelfesten i december åläggas att läsa ett akademiskt arbete av årets pristagare i fysik. Den som aldrig läser bör inte heller äta eller supa till snillets ära.

Bokmässan 2009

Den som förväntar sig ett fylligt bildreportage även från årets Bokmässa blir besviken. I år bjuder jag nämligen inte på ett högkvalitativt fotokollage. Trösta er istället med fjolårets bilder som ni hittar här.

Årets bokmässa började bra. Jag var tidigt ute och behövde inte köa mer än kanske 5 minuter innan jag passerade mässgrindarna. Mitt första möte på mässgolvet var inte lika positivt. Inom två minuter stod jag nämligen öga mot öga med en representant för islamofascistiska Hamas. Vem hade kunnat tro att dessa ondskans hantlangare skulle finna nöje i att ha en monter på en mässa som symboliserar demokrati, yttrande- och åsiktsfrihet? Där satt han i alla fall i sitt karakteristiska Hamasskägg.

Jag sneglade åt en karta som föreställde "Palestina" men som helt saknade staten Israel. Han erbjöd mig då ett exemplar av denna karta.

Var är staten Israel, undrade jag helt naturligt.
Inget Israel, bara Palestina, svarade han.
Vad händer med de judar som idag bebor Israel, fortsatte jag.
Han skakade bara på axlarna.
Varför är inte Israel med på kartan?
Där ute har du ditt Israel, sade han samtidigt som han pekade ut över mässgolvet. Här bara Palestina. Där ute har du judarna. Här bara palestinier.

Jag argumenterade med honom en liten stund, väl medveten om det meningslösa i att diskutera med islamofascister. Budskapet att Israel och det israeliska folket skall förintas är en oacceptabel åsikt som alltid måste bemötas. Om så bara för sakens skull.

Jag gick vidare in i mässhallen och stötte ganska omgående på Siewert Öholm. Skönt, tänkte jag. Där har vi i alla fall en man som står upp för det som är rätt. Jag tog tacksamt emot ett exemplar av Världen idag.

Doreen Månsson är supersöt. Hon satt, eller snarare halvlåg, lite nonchalant i en monter hela dan och verkade betydligt yngre än sina 35 år. Nykterist. Intervjuade olika författare med jämna mellanrum men det missade jag.

Jag lyssnade en stund till Kerstin Ekman i ABF:s monter. Hon kom in på ämnet kvinnohat med anledning av sin senaste bok Mordets praktik. Och när vi nu ändå talar om ämnet kvinnohat kan jag passa på att berätta att jag såg Tiina Rosenberg bli intervjuad av en bög i vad som såg ut att vara prinsessutstyrsel. Eventuellt var bögen förre riksdagsledamoten för vänsterpartiet, Tasso Stafilidis. Tiina sade något i stil med "jag brukar inte gilla det ni bögar står för" innan jag tröttnade och gick vidare. Kul ändå med en riksdagsledamot i prinsessklänning som intervjuar en rabiat tokfeminist. Endast på Bokmässan...

Plan 2 erbjuder välbehövlig vila från böket, stöket och den obeskrivliga trängseln på Plan 1. Hittar man rätt i korridorerna finns där dessutom väldigt fina och obesökta toaletter. På väg ut från en sådan toalett tvingades jag vika undan för biskop Caroline Krook. Professorn och hustrun till Horace Engdahl, Ebba Witt-Brattström befann sig också i närheten och såg riktigt sur ut.

Vad är tabloid för något? Svarade man rätt på den frågan har man chansen att vinna en Lars Åberg-litografi. Jag vinner nog inte.

Glenn Strömberg gjorde reklam för en kokbok, tror jag. Han såg smalare ut i verkligheten än på tv (Doreen Månsson var mycket mindre än jag hade trott).

Plan 2 var en lugn oas. Nu tillbaka till plan 1.

Jag började bli sugen på lite kaffe. Jag letade bland montrarna efter någon som skulle vilja bjuda mig på kaffe. I en sparsamt besökt monter hittade jag två svenska muslimer med kraftiga skägg och bakom dem fanns en espressomaskin. 45 kronor för kaffe och wienerbröd i kaféet eller gratis kaffe utan wienerbröd hos muslimerna. Lätt val.

Annika Lantz. Suck.

Teknik
Ett stort antal företag erbjöd "tryck din egen bok"-tjänster. Är efterfrågan verkligen så stor? Nej, jag har aldrig funderat på att ge ut min egen bok men nu vet jag i alla fall att ni finns om jag ändrar mig, fick jag svara flera gånger när efterhängsna säljare förföljde mig. Marknadsläget förefaller vara extremt tufft.

Jag testade Nuut, som är den första läsplattan för böcker på den svenska marknaden. Nuut var smidig och lättanvänd. Min enda invändning rörde bläddringshastigheten. Det gick för långsamt att byta sida. 2 400 kr skulle härligheten kosta. Tack, men nej tack. Jag föredrar pappersvarianten.

Om jag vore lärare skulle jag definitivt köpa den elektroniska Whiteboarden Smart. Whiteboarden bestod av en dator, touchskärm och projektor. Läraren kan använda Smart som en vanlig whiteboard men samtidigt ha tillgång till datorn och alla dess pedagogiska möjligheter. Efter avslutad lektion är det lätt att spara ner alla anteckningar och mejla ut dessa till eleverna eller helt enkelt trycka ut dem i pappersform. Aldrig har det väl varit lättare att vara lärare än idag. Trots det går studieresultaten ner.

Mässkläder
Eccoskor. Tenniströja. Ryggsäck. Mjuka byxor. Det gäller att vara utrustad som för en exkursion i skogen om man skall klara en hel dag.

Pathfinder är inte bara namnet på den sond som Nasa skickade till Mars 1996 utan tydligen även på ett kommunistiskt bokförlag. Jag stannade till vid montern eftersom tjejen som tilltalade mig var liten och bibliotekariesöt men insåg först efter en stund att det var en kommunist jag talade med. En engelsk kommunist dessutom. Av ren artighet fortsätter jag att lyssna på henne även efter att jag insett att hon är kommunist.

Henning Mankell. Trist.

Thomas Bodström var jävligt snygg.

Tjejen som gjorde trevliga barnprogram med talande köksredskap är inte längre lika söt som jag vill att hon skall vara. Åldern tar ut sin rätt.

Jag höll Dick Harrison under särskild uppsikt men lyckades inte se honom antasta en enda mässbesökare.

Björn Hellberg signerar böcker överallt och hela tiden verkar det som. Han är säkert jättetrevlig och jättesnäll men det enda jag har läst av honom var så oerhört dåligt att jag helt enkelt inte kunde slutföra den till omfånget inte särskilt tjocka deckaren. Jag hade faktiskt gjort det bättre själv.

Det finns för många deckarförfattare i Sverige.

Spanien och Finland
Årets tema var spanskspråkig litteratur. Låt oss gå vidare. Som vanligt var Finland väl representerat på mässgolvet. I år kanske mer än vanligt eftersom det är märkesår med anledning av rikets splittring 1809. Jag bläddrade lite i en bok om Finlands historia som professorn Henrik Meinander skrivit. Professorn talade en bit ifrån mig om Finland 1944 men jag var mer intresserad av tiden dessförinnan. "Finlands historia" kostade hela 300 kr i mässmontern vilket är oacceptabelt högt. I Internetbokhandeln kostar den bara runt 200 kr. Böcker skall vara billiga på bokmässan, inte dyra. Visste ni förresten att det Svenska litteratursällskapet i Finland förvaltar miljardbelopp och har tjänat mycket stora pengar på Nokia?

Oerhört mycket attraktiva kvinnor. Kända ansikten. Författare. Gratisprylar. Godis. En hel del inköp och så naturligtvis mängder av böcker. Jag bryter här.

Renlig fågel

När jag för någon dag sedan hade lite tid över satt jag och läste en bok nere vid Vallgraven då jag fick påhälsning av en kompis. Ni ser honom på bilderna nedan. Han höll mig sällskap en halvtimme eller så och visade sig vara en mycket renlig fågel. Han brydde sig i och för sig inte om min närvaro utan uträttade sina behov helt oblygt rakt framför ögonen på mig. Men, och det är detta som är intressant, sedan använde han sina stjärtfjädrar till att sopa ner sin egen spillning i Vallgraven så att ingen av misstag skulle råka trampa i den. Det är sånt jag gillar med fåglar och som gör dem överlägsna barn.






Stod det något vettigt i boken, kanske någon undrar. Jo, ett citat kan vara värt att lägga på minnet: "Det är så här man kan förändra ett helt levnadslopp - genom att göra ingenting."

Oj så spännande - Balderson på väg att avslöjas

I bloggen bokhora läser jag att SvD tydligen kommer att avslöja Bo Baldersons rätta identitet imorgon. När jag som liten grabb läste böckerna om Statsrådet var det av mindre betydelse vilken författare som dolde sig bakom signaturen Bo Balderson men jag har ändå genom åren följt spekulationerna med nöje. Sven Delblanc har ofta nämnts som en trolig kandidat. Det har också framförts teorier om att författaren bakom signaturen kommer att avslöjas först efter dennes död. Det vore onekligen en praktsensation om Willy Kyrklund, som ju dog i lördags, skulle visa sig vara Balderson. Jag tänker inte gissa. Vi får helt enkelt ge oss till tåls.

Uppdatering. Antiklimax. Några bevis för att Olle Adolphsson skulle vara Bo Balderson presenterades inte i SvD och därmed lär spekulationerna fortsätta.

Bokrea 2009 - skillnader i prissättning och utbud

Det finns pengar att tjäna på att välja rätt Internetbokhandel för sina reaköp. Även om stora delar av sortimentet är enhetligt och likvärdigt prissatt kan priserna variera kraftigt på enskilda titlar samtidigt som företagens utbud inte är helt överlappande.

Bonnierägda Adlibris rear ut Bonniers uppslagsbok för 89 kr, en titel som inte ens ingår i Bokus rea. Bokus å andra sidan, säljer Norstedts uppslagsbok för 156 kr, att jämföra med de 169 kronor samma titel kostar hos Adlibris.

Adlibris rear ut förra årets kanske mest uppmärksammade översättning till svenska, De välvilliga, för 99 kr. Denna titel ingår inte i rean hos Bokus utan kostar där 189 kr i ordinarie pris.

De skönlitterära böckerna kostar ungefär lika mycket oavsett om du väljer Bokus eller Adlibris. Det finns dock skillnader i utbudet. Bokus säljer exklusivt ut August Strindbergs samlade verk, nationalupplagan, för endast 59 kr per titel. Det finns därför knappast någon anledning att betala 499 för Strindbergboxen hos Adlibris, särskilt framtagen för förra årets rea (Bokus säljer samma box för 445 kr). Bokus erbjuder även en samling Coetzee-titlar till mycket låga priser, titlar som inte ens förekommer hos Adlibris. På Bokus kan man även köpa Polyfem förvandlad av Willy Kyrklund i inbunden form, Adlibris erbjuder bara pocketupplagan på sin rea.

När det gäller fackutbudet lade jag märke till att Svenska slott och herrgårdar kostar 109 kr hos Adlibris och 144 kr hos Bokus. Priserna på fackböcker är ofta högre än för skönlitteraturen så här gäller det att jämföra priser, det skiljer ofta en 50-lapp i pris och man kan inte utgå från att t ex Adlibris alltid är billigast (även om så ofta är fallet). Övergivna platser, av min gamla lärare Jan Jörnmark, kostar 109 kr på Bokus och 99 kr på Adlibris.

Det här inlägget var inte tänkt att fungera som tips på böcker att köpa utan mer som en ögonöppnare för pris- och utbudsvariationer.

Både Bokus och Adlibris erbjuder fraktfria alternativ. Den som väljer att samla sina inköp hos Adlibris och kommer upp i mer än 500 kr får en Bookbag på köpet.

Tyvärr har Internetbokhandeln stora kostnadsfördelar jämfört med de fysiska boklådorna (Akademibokhandeln tvingades i veckan varsla var åttonde anställd om uppsägning). Detta visar sig naturligtvis i prissättningen. Alla böcker är dock inte billigare på Internet och ett besök i en fysisk bokhandel kan också resultera i upptäckten av böcker som inte ingår i reakatalogerna men som har blivit över ute i de enskilda butikerna och därför reas ut.

Bokrea 2009

Nu är det bara några timmar kvar till årets bokrea. Egentligen startar bokrean 2009 inte förrän den 24 februari men redan imorgon kan man beställa reaböckerna hos Adlibris och Bokus. Dom levereras sedan den 24 februari.

Jag vet ännu inte hur årets utbud ser ut, det har varit ganska magert på senare år, men jag kommer förmodligen att lägga cirka 1 000- 1 500 kr på rean. Det som främst brukar fånga mitt intresse är skönlitteratur och historia, men jag är öppen för det mesta i bokväg och det brukar slinka ner ett ganska varierat utbud i korgen. Det enda jag kan lova är att jag inte kommer att köpa några ekonomiböcker (Kiyosaki m fl). Jag betalar inte för dynga och merparten av de (privat)ekonomiböcker som dränker marknaden är dynga. Jag har mycket svårt att förstå hur folk kan lägga pengar på dessa böcker.

Förra årets rea var en besvikelse. Jag hoppas att bokrean 2009 blir betydligt bättre.

Jag kom precis på en sak

Jag kom, som rubriken antyder, precis på en sak. Jag var ju på bokmässan igår. Befinner man sig i en monter på bokmässan får man räkna med att folk kommer fram och vill prata om än det ena, än det andra. Däremot slog det mig precis att jag faktiskt blev antastad två gånger även när jag promenerade förbi montrar.

Första gången var det en man från Centralrådet för ex-muslimer i Skandinavien. Den trevlige mannen, av iransk börd, frågade mig om jag visste vem mannen på bilden på ett flygblad var. Javisst, det är Ayatolla Khomeini, svarade jag utan att närmare studera bilden. Det visade sig vara Lars Leijonborg och jag kände mig lite dum. Det viktiga är dock inte vad flygbladet som sådant handlade om eller att det finns modiga människor som vågar lämna en religion trots risken att halshuggas.

Nej, det viktiga är att jag några timmar senare för andra gången blev stoppad i mässgången.

Jag hade gått vilse med en kopp kaffe och ett maffigt wienerbröd i händerna, då ännu en trevlig man gick fram till mig. "Vill du inte dricka ditt kaffe borta hos oss i montern", frågade han. "Vi har många trevliga böcker du kan läsa." Jag tittade bort mot hans monter och såg att han kom från Humanisterna.

Såväl Ex-muslimer som Humanisterna är anti-religiösa sammanslutningar som vill motverka vidskepelse och religiöst inflytande i samhället.

Vilka signaler sänder jag egentligen ut när jag i stilla mak promenerar fram på ett trångt mässgolv? Jag sympatiserar i och för sig med båda dessa organisationer men att jag har en tydlig stämpel i pannan oroar mig.

Jag undrade förresten varför den unge mannen i Livets Ords monter stirrade så misstänksamt på mig när jag bläddrade i en bok av Ulf Ekman. Jag gillar Ulf Ekman. Han är en av Sveriges absolut främsta talare. Han har en enastående karisma och är mycket rolig att lyssna till. Jag delar inte hans religiositet men uppskattar hans kvaliteter ändå. Jag var på väg att fråga om Ulf Ekman själv väntades dyka upp när jag såg hur konstigt den unge mannen stirrade på mig. Nu vet jag.

Tydligen behöver man inte ens titta på mig. Jehovas Vittnen knackar på alla dörrar utom min. Jag vill också ha besök av Jehovas Vittnen, det eller så får Humanisterna börja med hembesök.

Bokmässan i bilder

Nu är jag på väg till bokmässan. Bilden visar trottoaren utanför min lägenhet.

Detta är min spårvagnshållplats.

Här sitter jag längst bak i vagnen.

Jag passerade Scandinavium på väg till Svenska mässan.

Kön till bokmässan var lång. En kille delade ut instruktioner för hur man skulle kunna köpa sig en biljett vis sms och därefter passera kön. Jag ägnade några minuter åt mobiltelefonen men lyckades aldrig få tag i någon sms-biljett utan betalade i entrén. Jag är relativt säker på att jag även debiterades för en sms-biljett.

Det var svårt att orientera sig i mässhallarna. Jag passerade ett flertal gånger en stolförsäljare. Skrivbrädan är bra om man vill sitta ner och skriva men saknar tillgång till ett bord.

Jag lurades iväg till en konstig liten sidohall med diverse suspekta bokbord. På väg därifrån tittade jag ut genom ett fönster och såg det här.

Jag tror det är Tony Cronstam som sitter och ritar vid bordet. Jag gillar att läsa Elvis i Metro på morgonen. Några andra serier läser jag inte längre.

Carl Johan De Geer var mallig. Han påstod att förlaget fick transportera böcker från Stockholm till Göteborg över natten eftersom boken var slutsåld på mässan. Jag har hört många författare berätta denna historia. Jag misstänker att förlagen säger så för att hålla författarna på gott humör.

Jag tog rulltrappan till övre plan. Där var det mycket mindre folk. Skönt. Avsaknaden av folk hade dock sin förklaring. Det var nämligen här den internationella avdelningen var belägen. Palestinasjalar och sandaler var alltså rikligt förekommande.

Jag ville också ha en ballong men vågade inte be om en.

Anna var också på mässan.

Per Olov Enquist berättade om sin nya bok.

Jag ägnade en hel timme åt att försöka hitta till utgången. Jag fann den till slut.

Här sitter jag på spårvagnen igen och tänker tillbaka på en lyckad Bokmässodag.

Vilken författare ligger bakom denna sinnessjuka signatur och har han något att säga dig?

Celebrity spotting

Bert Karlsson

Jens Orback

Leif Pagrotsky

Håkan Nesser

Per Olov Enquist

2 kända norska författare

Ett halvt dussin kvinnliga svenska deckar-författarinnor

Carl Johan De Geer

Tomas Tengby

Anna Book

Göran Greider

Nils Lundgren

Minnet sviker mig. Jag fyller på listan allt eftersom namnen ploppar upp i huvudet. Det märks att jag börjar bli gammal när jag endast kan nämna en bråkdel av alla, säkert 50, spottade kändisar.

Lässvårigheter

För en vecka sedan upptäckte jag att faktiskt aldrig har läst Thomas Manns Buddenbrooks. Jag stod på Åhléns och skummade igenom bokhyllorna. Konstigt, tänkte jag, den där boken har jag inte läst trots att den har funnits i 100 år. Nåja, det kan vi ju råda bot på ganska enkelt.

Hur som helst, jag började alltså läsa Buddenbrooks, som är en ganska tjock bok. Då upptäckte jag helt plötsligt att P O Enquist, min (nu levande) svenska favoritförfattare, har skrivit en självbiografi med titeln Ett annat liv. Normalt sett ser jag alltid till att läsa Enquists böcker så fort de kommer ut, men nu hade jag precis påbörjat Buddenbrooks. Jag läser alltså Buddenbrooks, som är en mycket trevlig bok, men vill egentligen läsa Ett annat liv. Läsupplevelsen förstörs därmed på sätt och vis. Visst är det ett riktigt i-landsproblem, det inser jag, men för mig är det bekymmersamt och det betyder mer än all svält i Afrika.

Utfyllnadsinlägg (inlägget är bra men jag kommer inte på någon lämplig rubrik)

Om börsen inte vänder upp rejält inom något år utan fortsätter sura som på 70-talet kommer alla vi som talar om hur långsiktiga vi är med våra aktieplaceringar få det svårt med trovärdigheten. Många aktier har gått ned med 30-40 procent sedan förra sommaren. Enkel matematik säger att det tar åtskilliga år med en blygsam till normal avkastning innan man ens får igen inköpsvärdet, än längre tid om man dessutom vill ha acceptabel avkastning.

Jag tar ledigt från jobbet en tid nu. Flera dystopier väntar i bokhyllan, bland annat Vägen av Cormac McCarthy. Jag skall sätta mig under ett träd och bara läsa hela dagarna.

Det blev några bokköp trots allt

Jag har tidigare klagat på det klena utbudet på årets bokrea. Idag besökte jag de fysiska boklådorna för första gången under rean och naturligtvis kom jag inte hem tomhänt. Min kritik mot det bristande skönlitterära utbudet kvarstår dock.

Mao, av Jung Chang och Jon Halliday, är den typ av tegelstenstjock bok som det går utmärkt väl att införskaffa men som ofta står i bokhyllan i åratal innan jag hinner läsa den. Vilda svanar, av Jung Chang är också stor till omfånget men förhoppningsvis läser jag denna kinesiska familjekrönika innan året är slut. En kort berättelse om traktorer på ukrainska, av Marina Lewycka, är en ganska kort roman som jag kommer att läsa ganska omgående.

Bokreornas magra skönlitterära utbud leder ofta till att jag kommer hem med tusentals sidor facklitteratur istället. Men sådan litteratur kan man inte läsa på bussen eller jobbet, av rent logistiska skäl - böckerna väger för mycket för att släpa omkring på, varför det med tiden byggs upp ansenliga mängder med oläst facklitteratur i bokhyllan. Jag ville undvika detta i år men lyckades inte helt. När jag skall få tid att läsa 1300 sidor om Kina vet jag inte. Jag har ännu inte läst Alf Henrikssons Kinesisk Historia som jag köpte på förra årets rea.

Läser folk inte klassiker längre? Hur skall man annars förklara att klassikerinslaget på årets rea begränsade sig till två boxar med Vilhelm Moberg och August Strindberg. Men dessa böcker har man ju redan läst! Och även om jag inte hade gjort det tycker jag det känns mindre angenämt att på en rea betala 400 kr för en Strindberg-box som förlaget säkerligen tryckt upp för mindre än hundralappen, samtidigt som några royalties till författaren inte längre är aktuella. Marginalerna för såväl förlag som butik blir alltså för denna produkt högre på rean än för ordinarie produkter utanför rean!