Ekonomijournalisten Bengt Ericson kom nyligen ut med sin bok Den nya överklassen - en bok om Sveriges ekonomiska elit. I boken guidar Ericson läsaren genom den värld som bebos av Sveriges rikingar, dvs den nya ekonomiska eliten. För de av oss som följer vad som skrivs om näringsliv och näringslivspersoner erbjuder Bengt Ericsons bok kanske inte särskilt mycket nytt. Bidraget ligger istället i Ericsons ganska kompletta sammanställning av ett flertal olika källor rörande rikingarnas (ordet är författarens) liv och extravaganta leverne.
Det är uppenbart att Bengt Ericson är mycket kritisk mot många näringslivshöjdare och kanske då främst anställda direktörer och finansfolk snarare än entreprenörer. Den nya överklassen är också som vassast när författaren raljerar kring rikingarnas oförtjänta ersättningar eller konstiga vanor och sysselsättningar. Han drar sig inte för att förlöjliga bärare av röda byxor och så här skriver han om de höga ersättningarna i finanssektorn:
De höga belöningarna är förvånande, med tanke på att det inte rör sig om något särskilt svårt arbete. Att utföra en hjärtoperation är svårt. Att dirigera en symfoniorkester är svårt. Att med en knapptryckning effektuera en kunds aktieköp kräver klart mindre begåvning. Som en tidigare bankdirektör har förklarat det för mig: "Du söker en aktie och får upp två kurser på skärmen. Den ena är en köpkurs, den andra en säljkurs. Du lägger dig mitt emellan och får en snittkurs, sedan är det bara att trycka på knappen. Ett enklare jobb får man leta efter."
Samma gäller ofta de analyser man lika gärna, och till en bråkdel av kostnaden, kan ta del av på tidningarnas ekonomisidor. (Varifrån berörda analytiker inte sällan är rekryterade, till tre gånger så hög lön.)
När sådana överbetalda aktörer blir missnöjda och hotar med att sluta [angående missnöjda Swedbankanställda vid inställda bonusutbetalningar under finanskrisen. Min kommentar.], borde varje förnuftig bankdirektör vinka farväl och önska dem lycka till; där ute finns det gott om arbetslösa civilekonomer som kan ta över direkt. Att så inte sker beror på att berörda bankdirektörer lever i samma villfarelse om den skicklighet som kräver sin belöning. Hur ska de annars kunna försvara sina egna skyhöga ersättningar? Det är de själva som satt exemplet för sina underlydande.
Om det bland bloggens läsare finns några personer som ser upp till och anser att Wallenbergare och bankdirektörer förtjänar sina ersättningar och har all rätt att leva lyxliv på andras bekostnad är boken rekommenderad läsning. Vi andra kan också läsa den för att kunna skratta indignerat åt direktörernas fjanterier, vare sig det nu är röda byxor eller medlemskap i hemliga sällskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar