Folkpartiets riksdagsledamot Fredrik Malm hetsade på fredagen å det grövsta mot muslimska kvinnor i Sveriges Radios Studio Ett. Så här uttryckte sig Fredrik Malm, folkpartistisk ledamot av Sveriges Riksdag:
"Här tar man en liten grupp väldigt extrema muslimer, som det är hela det demokratiska samhällets uppgift att bekämpa för övrigt, och sen försöker man på något vis koppla det till hela gruppen invandrare i Sverige."
Den grupp "väldigt extrema muslimer" som "hela det demokratiska samhället" enligt Fredrik Malm skall "bekämpa" är en liten grupp muslimska kvinnor som väljer att klä sig i burka eller burkaliknande klädsel.
Fredrik Malm var inbjuden till Studio Ett för att diskutera Sverigedemokraternas reklamfilm som bland annat innehåller en grupp kvinnor i burka. Åsynen av dessa kvinnor blev dock för mycket för Fredrik Malm som tog till det grova hetsartilleriet - dom skall bekämpas.
Jag har aldrig varit någon vän av islam men det är min bestämda uppfattning att kvinnor naturligtvis inte skall "bekämpas" av det "demokratiska samhället" bara därför att de väljer att bära religiös klädedräkt. Fredrik Malms rasistiska och hatiska utspel mot en liten och utsatt kvinnogrupp i Sverige gör mig nästan illamående. Låt oss hoppas att Justitiekanslern genast tar upp ärendet till granskning. Detsamma bör folkpartiledningen göra, för inte kan väl ett liberalt parti låta sig företrädas av en man som hetsar mot religiösa minoriteter?
Fredrik Malms hatinlägg mot muslimska burkabärande kvinnor kan ni lyssna på här. Spola fram till 1:20:40.
Visar inlägg med etikett religion. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett religion. Visa alla inlägg
fredag 27 augusti 2010
lördag 22 augusti 2009
Ramadan och lyckönskningar, Dante och Mohammed
Sparsamt leverne är inte en blogg för alla. Sparsamt leverne gillar dock att fira och eftersom den enda fest som pågår just nu heter Ramadan står bloggen beredd med gratulationer och lyckönskningar till alla tappra muhammedaner som under en månad lever det liv vi alla alltid borde leva; ett liv i frid, stilla bön, goda gärningar och familjegemenskap.
Mina lyckönskningar går till alla muhammedanska trosbekännare, men eftersom jag själv har svårt att i egna ord uttrycka mina hyllningar lånar jag några rader av en av världslitteraturens giganter, Dante Alighieri, som i sitt storslagna epos Den gudomliga komedin även låter religionsstiftaren Mohammed inta en liten roll.
Ur Helvetet, Sång XXVIII (Ingvar Björkesons översättning.)
Vem skulle någonsin, om än på prosa
han gång på gång försökte, kunna skildra
de sår och allt det blod jag nu fick skåda?
Där skulle säkerligen varje tunga
komma till korta, ty att innehålla
så mycket mäktar ej vårt språk och minne.
Om än man förde samman allt det folket
som i Apuliens ödesdigra trakter
nedgjordes av trojaner, och förblödde
under det långa krig då enligt Livius
som ej tar miste, fienderna erhöll
ett så ofantligt byte utav ringar,
med dem som utstod alla huggens smärtor
när mot Robert Guiscard de förde kampen,
och dem vars ben och knotor ännu ligger
i Ceperán, där alla från Apulien
begick ett svek, och dem vid Tagliacozzo
där gamle Alardo vann förutom vapen,
och sina sår de visade, en stympad,
en annan genomborrad, vore ändå
de intet emot dem i denna sänka.
En tunna som mist botten eller laggar
rämnar ej så som en jag där blev varse,
kluven från hakan ner dit där man fjärtar.
Hans tarmar hängde ned emellan benen;
inälvor såg man, och den unkna påsen
som gör till träck allt det som mänskan slukar.
Medan ivrigt jag tittade på honom
såg han på mig och slet med sina händer
upp bröstet, sägande: "Se mig, Mohammed,
så vanställd nu! Se hur jag själv mig styckar!
Där framme går Ali i tårar, uppfläkt
i ansiktet från luggen ner till hakan.
Och samtliga du ser i denna klyfta
utsådde split och tvedräkt när de levde;
för den skull är de kluvna på det viset.
En djävul finns här bakom, som så blodigt
tilltygar oss; och envar i vår skara
blir huggen av hans svärd så snart han vandrat
ett nytt varv runt på denna väg av smärtor;
ty alla sår vi tillfogats blir läkta
innan vi åter träder inför honom.
Men vem är du på bron som står och kikar,
jag gissar för att uppskjuta den straffdom
till vilken din bekännelse har dömt dig?"
Och mästaren: "Han har ej nåtts av döden
och kommer inte hit att gälda skulder;
jag som är död blev ombedd leda denne
igenom alla kretsar i Inferno
för att på så sätt han må vinna kunskap;
och det är lika sant som att jag talar."
Minst hundra andar stannade i häpnad
nere i klyftan när de hörde detta
och glömde kvalen för att titta på mig.
"Du som i så fall kanske snart ser solen,
säg fra Dolcino, om han ej vill följa
mig inom kort, att han rejält förser sig
med proviant, så att ej ymnigt snöfall
skänker åt novaresaren en seger
som inte lätt kan vinnas annorlunda."
Mohammed, vilken redan lyft på foten
till uppbrott när han sade mig de orden,
satte nu ner den helt och gick ifrån oss.
Vi bryter där och önskar Mohammed lycka till på sin vandring.
Mina lyckönskningar går till alla muhammedanska trosbekännare, men eftersom jag själv har svårt att i egna ord uttrycka mina hyllningar lånar jag några rader av en av världslitteraturens giganter, Dante Alighieri, som i sitt storslagna epos Den gudomliga komedin även låter religionsstiftaren Mohammed inta en liten roll.
Ur Helvetet, Sång XXVIII (Ingvar Björkesons översättning.)
Vem skulle någonsin, om än på prosa
han gång på gång försökte, kunna skildra
de sår och allt det blod jag nu fick skåda?
Där skulle säkerligen varje tunga
komma till korta, ty att innehålla
så mycket mäktar ej vårt språk och minne.
Om än man förde samman allt det folket
som i Apuliens ödesdigra trakter
nedgjordes av trojaner, och förblödde
under det långa krig då enligt Livius
som ej tar miste, fienderna erhöll
ett så ofantligt byte utav ringar,
med dem som utstod alla huggens smärtor
när mot Robert Guiscard de förde kampen,
och dem vars ben och knotor ännu ligger
i Ceperán, där alla från Apulien
begick ett svek, och dem vid Tagliacozzo
där gamle Alardo vann förutom vapen,
och sina sår de visade, en stympad,
en annan genomborrad, vore ändå
de intet emot dem i denna sänka.
En tunna som mist botten eller laggar
rämnar ej så som en jag där blev varse,
kluven från hakan ner dit där man fjärtar.
Hans tarmar hängde ned emellan benen;
inälvor såg man, och den unkna påsen
som gör till träck allt det som mänskan slukar.
Medan ivrigt jag tittade på honom
såg han på mig och slet med sina händer
upp bröstet, sägande: "Se mig, Mohammed,
så vanställd nu! Se hur jag själv mig styckar!
Där framme går Ali i tårar, uppfläkt
i ansiktet från luggen ner till hakan.
Och samtliga du ser i denna klyfta
utsådde split och tvedräkt när de levde;
för den skull är de kluvna på det viset.
En djävul finns här bakom, som så blodigt
tilltygar oss; och envar i vår skara
blir huggen av hans svärd så snart han vandrat
ett nytt varv runt på denna väg av smärtor;
ty alla sår vi tillfogats blir läkta
innan vi åter träder inför honom.
Men vem är du på bron som står och kikar,
jag gissar för att uppskjuta den straffdom
till vilken din bekännelse har dömt dig?"
Och mästaren: "Han har ej nåtts av döden
och kommer inte hit att gälda skulder;
jag som är död blev ombedd leda denne
igenom alla kretsar i Inferno
för att på så sätt han må vinna kunskap;
och det är lika sant som att jag talar."
Minst hundra andar stannade i häpnad
nere i klyftan när de hörde detta
och glömde kvalen för att titta på mig.
"Du som i så fall kanske snart ser solen,
säg fra Dolcino, om han ej vill följa
mig inom kort, att han rejält förser sig
med proviant, så att ej ymnigt snöfall
skänker åt novaresaren en seger
som inte lätt kan vinnas annorlunda."
Mohammed, vilken redan lyft på foten
till uppbrott när han sade mig de orden,
satte nu ner den helt och gick ifrån oss.
Vi bryter där och önskar Mohammed lycka till på sin vandring.
söndag 28 september 2008
Jag kom precis på en sak
Jag kom, som rubriken antyder, precis på en sak. Jag var ju på bokmässan igår. Befinner man sig i en monter på bokmässan får man räkna med att folk kommer fram och vill prata om än det ena, än det andra. Däremot slog det mig precis att jag faktiskt blev antastad två gånger även när jag promenerade förbi montrar.
Första gången var det en man från Centralrådet för ex-muslimer i Skandinavien. Den trevlige mannen, av iransk börd, frågade mig om jag visste vem mannen på bilden på ett flygblad var. Javisst, det är Ayatolla Khomeini, svarade jag utan att närmare studera bilden. Det visade sig vara Lars Leijonborg och jag kände mig lite dum. Det viktiga är dock inte vad flygbladet som sådant handlade om eller att det finns modiga människor som vågar lämna en religion trots risken att halshuggas.
Nej, det viktiga är att jag några timmar senare för andra gången blev stoppad i mässgången.
Jag hade gått vilse med en kopp kaffe och ett maffigt wienerbröd i händerna, då ännu en trevlig man gick fram till mig. "Vill du inte dricka ditt kaffe borta hos oss i montern", frågade han. "Vi har många trevliga böcker du kan läsa." Jag tittade bort mot hans monter och såg att han kom från Humanisterna.
Såväl Ex-muslimer som Humanisterna är anti-religiösa sammanslutningar som vill motverka vidskepelse och religiöst inflytande i samhället.
Vilka signaler sänder jag egentligen ut när jag i stilla mak promenerar fram på ett trångt mässgolv? Jag sympatiserar i och för sig med båda dessa organisationer men att jag har en tydlig stämpel i pannan oroar mig.
Jag undrade förresten varför den unge mannen i Livets Ords monter stirrade så misstänksamt på mig när jag bläddrade i en bok av Ulf Ekman. Jag gillar Ulf Ekman. Han är en av Sveriges absolut främsta talare. Han har en enastående karisma och är mycket rolig att lyssna till. Jag delar inte hans religiositet men uppskattar hans kvaliteter ändå. Jag var på väg att fråga om Ulf Ekman själv väntades dyka upp när jag såg hur konstigt den unge mannen stirrade på mig. Nu vet jag.
Tydligen behöver man inte ens titta på mig. Jehovas Vittnen knackar på alla dörrar utom min. Jag vill också ha besök av Jehovas Vittnen, det eller så får Humanisterna börja med hembesök.
Första gången var det en man från Centralrådet för ex-muslimer i Skandinavien. Den trevlige mannen, av iransk börd, frågade mig om jag visste vem mannen på bilden på ett flygblad var. Javisst, det är Ayatolla Khomeini, svarade jag utan att närmare studera bilden. Det visade sig vara Lars Leijonborg och jag kände mig lite dum. Det viktiga är dock inte vad flygbladet som sådant handlade om eller att det finns modiga människor som vågar lämna en religion trots risken att halshuggas.
Nej, det viktiga är att jag några timmar senare för andra gången blev stoppad i mässgången.
Jag hade gått vilse med en kopp kaffe och ett maffigt wienerbröd i händerna, då ännu en trevlig man gick fram till mig. "Vill du inte dricka ditt kaffe borta hos oss i montern", frågade han. "Vi har många trevliga böcker du kan läsa." Jag tittade bort mot hans monter och såg att han kom från Humanisterna.
Såväl Ex-muslimer som Humanisterna är anti-religiösa sammanslutningar som vill motverka vidskepelse och religiöst inflytande i samhället.
Vilka signaler sänder jag egentligen ut när jag i stilla mak promenerar fram på ett trångt mässgolv? Jag sympatiserar i och för sig med båda dessa organisationer men att jag har en tydlig stämpel i pannan oroar mig.
Jag undrade förresten varför den unge mannen i Livets Ords monter stirrade så misstänksamt på mig när jag bläddrade i en bok av Ulf Ekman. Jag gillar Ulf Ekman. Han är en av Sveriges absolut främsta talare. Han har en enastående karisma och är mycket rolig att lyssna till. Jag delar inte hans religiositet men uppskattar hans kvaliteter ändå. Jag var på väg att fråga om Ulf Ekman själv väntades dyka upp när jag såg hur konstigt den unge mannen stirrade på mig. Nu vet jag.
Tydligen behöver man inte ens titta på mig. Jehovas Vittnen knackar på alla dörrar utom min. Jag vill också ha besök av Jehovas Vittnen, det eller så får Humanisterna börja med hembesök.
lördag 13 september 2008
Obligatoriskt Ramadaninlägg
Vi är inne i den muhammedanska fastemånaden Ramadan. Jag är därför tvungen att, enligt EU-förordning 2005:124 Om Internetbaserade mediers skyldighet att främja mångkultur, skriva en hyllningsartikel om denna fastemånad.
Som ekonomibloggare är det inte helt lätt att finna inspiration för en sådan religiöst präglad artikel men efter att ha blivit inspirerad av Svenska Dagbladet, som under den gångna veckan visat sin underkastelse för Allah genom att låta hemsidan prydas av den muslimska halvmånen samt en länk till en särskild Ramadanblogg, gör jag ändå ett försök.
Som jag eventuellt har berättat tidigare går mitt arbete ut på att vara arbetsledare åt mellan 20 och 25 personer. Bland dessa hittar vi faktiskt även en och annan muslim (som var där redan innan jag blev anställd, kanske är bäst att tillägga).
Det går alldeles utmärkt att inkludera muslimer på en vanlig svensk arbetsplats. Visst är det så att arbetskapaciteten minskar med cirka 50 procent under fastemånaden samtidigt som sjukfrånvaron ökar lika mycket, men den övriga personalen har inget emot att täcka upp för detta produktivitetsbortfall (en och annan klagar men sådant snack tystar jag snabbt - rasism är inte tillåtet på min arbetsplats!).
Våra muslimska medarbetare avbryter sina normala arbetsrutiner mellan 2 och 3 gånger varje dag. De går iväg in i omklädningsrummet för att tvätta fötterna i handfatet. Varje fot måste tvättas tre gånger inför varje bönetillfälle. Armarna behöver bara tvättas upp till armbågen. Även öronen rengörs. Detta är dock inget problem eftersom endast mellan 2 och 3 av dagens bönetillfällen inträffar under arbetstid. Och man kan ju inte förneka att problemen med illaluktande fötter minskar markant med detta tvångsmässiga fottvättande.
I övrigt har vi inga problem. Vissa mindre anpassningar har vi fått göra. Islam föreskriver t ex hur man skall bära sig åt när man uträttar sina behov på toaletten. Svenska toaletter är dock tyvärr inte anpassade till dessa ritualer och vi har därför varit tvungna att något utöka toalettvättningsfrekvensen.
Det är viktigt att vi anpassar oss. På samma sätt som vi anpassar oss när vi åker till muslimska länder och turistar skall vi som bor här i Sverige anpassa oss till de muslimer som väljer att bosätta sig i vårt avlånga och till ytan stora land, trots kylan och vår avsaknad av kultur och bildning.
Sverige är i nuläget ett ganska icke-religiöst land. Vi tror på förnuftet och vetenskapen. Vi låter inte längre religiösa påbud avgöra vilka rättigheter och vilken ställning till exempel kvinnan och homosexuella har. De religiösa samfunden har inget inflytande över vilka politiska beslut som fattas. Det finns en tydlig skiljelinje mellan den religiösa världen och den politiska, demokratiska världen. Avkristningen har gått så långt att de kristna samfunden inte ens eftersträvar politiskt inflytande. Mot denna bakgrund av ett stabilt, icke-religiöst samhällsbygge, skall vi inte vara rädda för att återigen låta religionen växa i betydelse och inflytande. Välkomna tro och vidskepelse genom att själv fasta. Jag gör det. Varje natt undviker jag såväl mat som dryck, tobak, alkohol, fula ord och sexuellt umgänge. Det är faktiskt inte så jobbigt som man kan tro.
Som ekonomibloggare är det inte helt lätt att finna inspiration för en sådan religiöst präglad artikel men efter att ha blivit inspirerad av Svenska Dagbladet, som under den gångna veckan visat sin underkastelse för Allah genom att låta hemsidan prydas av den muslimska halvmånen samt en länk till en särskild Ramadanblogg, gör jag ändå ett försök.
Som jag eventuellt har berättat tidigare går mitt arbete ut på att vara arbetsledare åt mellan 20 och 25 personer. Bland dessa hittar vi faktiskt även en och annan muslim (som var där redan innan jag blev anställd, kanske är bäst att tillägga).
Det går alldeles utmärkt att inkludera muslimer på en vanlig svensk arbetsplats. Visst är det så att arbetskapaciteten minskar med cirka 50 procent under fastemånaden samtidigt som sjukfrånvaron ökar lika mycket, men den övriga personalen har inget emot att täcka upp för detta produktivitetsbortfall (en och annan klagar men sådant snack tystar jag snabbt - rasism är inte tillåtet på min arbetsplats!).
Våra muslimska medarbetare avbryter sina normala arbetsrutiner mellan 2 och 3 gånger varje dag. De går iväg in i omklädningsrummet för att tvätta fötterna i handfatet. Varje fot måste tvättas tre gånger inför varje bönetillfälle. Armarna behöver bara tvättas upp till armbågen. Även öronen rengörs. Detta är dock inget problem eftersom endast mellan 2 och 3 av dagens bönetillfällen inträffar under arbetstid. Och man kan ju inte förneka att problemen med illaluktande fötter minskar markant med detta tvångsmässiga fottvättande.
I övrigt har vi inga problem. Vissa mindre anpassningar har vi fått göra. Islam föreskriver t ex hur man skall bära sig åt när man uträttar sina behov på toaletten. Svenska toaletter är dock tyvärr inte anpassade till dessa ritualer och vi har därför varit tvungna att något utöka toalettvättningsfrekvensen.
Det är viktigt att vi anpassar oss. På samma sätt som vi anpassar oss när vi åker till muslimska länder och turistar skall vi som bor här i Sverige anpassa oss till de muslimer som väljer att bosätta sig i vårt avlånga och till ytan stora land, trots kylan och vår avsaknad av kultur och bildning.
Sverige är i nuläget ett ganska icke-religiöst land. Vi tror på förnuftet och vetenskapen. Vi låter inte längre religiösa påbud avgöra vilka rättigheter och vilken ställning till exempel kvinnan och homosexuella har. De religiösa samfunden har inget inflytande över vilka politiska beslut som fattas. Det finns en tydlig skiljelinje mellan den religiösa världen och den politiska, demokratiska världen. Avkristningen har gått så långt att de kristna samfunden inte ens eftersträvar politiskt inflytande. Mot denna bakgrund av ett stabilt, icke-religiöst samhällsbygge, skall vi inte vara rädda för att återigen låta religionen växa i betydelse och inflytande. Välkomna tro och vidskepelse genom att själv fasta. Jag gör det. Varje natt undviker jag såväl mat som dryck, tobak, alkohol, fula ord och sexuellt umgänge. Det är faktiskt inte så jobbigt som man kan tro.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)