Idag var det dags för min sovrumstv att för sista gången skänka sin ägare några minuters glädje. Mitt under Lilla huset på prärien började bilden krympa ihop och efter någon minuts dödskamp återstod endast ett svart streck mitt i rutan. Jag hörde Laura Ingalls gråta men kunde inte längre se henne.
Jag har tillbringat många kvällar med min kära Hitachi men nu är det dags för oss att gå skilda vägar. I natt får jag sova ensam. Jag skall ge mig ut på jakt efter en ny tv redan imorgon. Det gynnar ingen att sitta hemma och gråta över det som har hänt, bättre då att ta nya tag direkt.
6 kommentarer:
Jag började nästan gråta nu också, vilket trauma. Och lilla huset som är så bra!
Finanskvinnan:
Lilla huset på prärien är helt klart en av alla tiders bästa tv-serier. Jag har sett alla avsnitt (tror jag) på den tiden man gick i skolan och hade tid och möjlighet att titta på dag tv. Nu får jag nöja mig med att se enstaka avsnitt tidigt på lördagsmorgonen.
du har inget hjärta gustav=(
minna:
Inte fan hade tvn mått bättre av att jag hade gått hemma och känt sorg i ett år. Nej, tvn vill vad som är bäst för mig.
så jävla mansgrisaktigt!
minna:
Ganska hyggligt av mig ändå att låta tjocktvn ta plats i sovrummet istället för att sparkas ut på gatan.
Skicka en kommentar