När jag idag tog min måndagsfika i form av måndagslunch i huvudrestaurangen på Sahlgrenska, där jag hade deponerat lite blod inför kommande läkarbesök, blev jag medveten om hur enkelt det hade varit för alla snåljåpar att gå ner i vikt om all mat serverades enligt det system denna restaurang tillämpade. Maten vägdes. Jag tror det kostade 12,90 per hekto. Jag insåg snabbt att detta kan bli hur dyrt som helst om jag slevade upp mat som jag brukar när det vankas lunchbuffé. Nej, här gällde det att vara oerhört försiktig när maten vägdes upp. En halvfull skopa ris (ris är billigt men väger lika mycket som annan mat), två små bitar kyckling (jag kunde nöjt mig med en men relativt sett är det bättre att lägga pengarna på kyckling än på ris så jag slog till på två bitar) och sen, med yttersta försiktighet, droppade jag lite sås över anrättningen (bara lite för såsen stannar lätt kvar på tallriken och då har jag betalat för mycket helt i onödan).
Det där skötte jag bra, tänkte jag samtidigt som ett måltidsbiträde bitskt sade till mig att då all mat vägs kan jag inte ta salladen senare, den måste på tallriken tillsammans med den riktiga maten. Nu hade jag inte tänkt ta någon sallad, men hur hade det sett ut nu när jag blivit påkommen, så jag svarade att salladen tar jag sist så jag inte av misstag får sås på den. Jag var därför tvungen att lägga lite grönt på tallriken för syns skull och valde något slags fermenterad rotfruktsblandning. Så var det dags för tallriken att vägas upp. 75 kronor kostade det. Maten täckte inte ens halva tallriken. Bufféerna är inte heller dom vad dom brukade vara. Allt var bättre förr i tiden. Enda fördelen med detta system är att jag bara åt kanske hälften av vad jag annars hade gjort.
Att köpa lunchmat i lösvikt är inte det enda irrationella jag gjort idag. Jag har även ägnat mig åt att köpa aktier. För en tid sedan fick jag panik över att min portfölj genererar så lite utdelningar. I alla år har jag tänkt att utdelningar inte tillför något mervärde i sig och att när det är dags att sluta jobba för att leva på aktierna kan jag lika gärna som att samla på mig utdelningar, sälja aktier och fonder när det behövs. Men så tänker man bara så länge man jobbar. När man väl har slutat vill man ha utdelningar. Jag vill ha utdelningar!
100 000 kr i årlig utdelningskapacitet sattes upp som mål ungefär samtidigt som jag bad den då superfeta idiotchefen att dra åt helvete för sista gången. Men ack så trögt det har varit att nå dit. I morse fattades cirka 2000 kr och jag kände att nu måste jag fuska. Jag började lägga ordrar i portföljens mer högutdelande enheter. Jag köpte Betsson, Telia, Sagax D, Volvo B, Tingsvalvet pref, Corem pref, Np3 pref, Xact Högutdelande, Swedbank och Emilshus pref. På detta sätt lyckades jag öka portföljens utdelningskapacitet med 920,70 kr per år. Men det fattas ju fortfarande 1000 kr! Jag höll på att panikera och bestämde mig för att ta hjälp av utländska placeringar. Men eftersom jag redan ligger över min maxgräns på 30 procent i utländsk valuta tvingades jag först lägga små säljordrar i indexfonder för Europa och Tillväxtmarknader innan jag klickade in köpordrar i utdelande ETFer. I vanlig ordning snålade jag med ordrarna så de har ännu inte gått igenom.
Utdelningskapaciteten i kalkylarket tickade precis nu över 99 000 kr. Det duger inte. Eventuellt måste jag vidtaga fler irrationella åtgärder och exempelvis sälja lite i Xact Småbolag, som inte delar ut, och köpa något som delar ut. För 100 000 kr skall jag ha innan veckan är slut. Sen är 100 000 kr inte mycket att komma med. 10 000 kr i utdelningar per månad är ett bättre mål. Det skulle täcka boendekostnader och lite till. Det blir 120 000 kr per år. Nytt mål således. Jag skulle behöva ha tillgång till ett nytt utdelande, svenskt innehav. Gärna över 5 procent i direktavkastning. Helst ingen bank.
