Den arbetslöse civilingenjören Hussein Sayed Hassan, Vimmerby, intervjuas i Aftonbladet. Han är inne på Arbetsförmedlingens hemsida två gånger varje dag. "Om jag hittar något som passar mig så mejlar jag direkt. 70 ansökningar på sex månader. Hittills bara nej. I dag dömer Hussein ut det svenska systemet."
Jag hävdar inte att det är lätt att hitta arbete. Det jag reagerar mot är att såväl Hassan som Aftonbladets rubriksättare tycker det är mycket att söka 70 jobb på sex månader. I genomsnitt har Hassan sökt två jobb i veckan. Det minsta man kan begära av en arbetslös person är att han gör arbetssökandet till en heltidssysselsättning. 2 ansökningar per dag (360 på 6 månader) är ingen övermänsklig prestation. Jag reagerar också mot att han tycks vara bunden vid Platsbanken. Som civilingenjör skulle han förmodligen ha stor nytta av att kontakta bemannings- och rekryteringsföretag istället.
söndag 12 oktober 2008
lördag 11 oktober 2008
Diskriminering av ensamstående förstör miljön
Det är ingen nyhet att ensamstående diskrimineras å det grövsta i dagens Sverige. Barnfamiljer gynnas på de ensamståendes bekostnad. Staten straffbeskattar de ensamstående och omfördelar utan att skämmas varje år tiotals miljarder kronor från ensamstående till barnfamiljer. Detta kan jag leva med.
Vad som är värre är att inte bara staten diskriminerar oss ensamstående. Livsmedelsproducenterna och butikerna gör det också.
Hur ofta ser vi inte erbjudanden om att köpa 2 men betala för 1? Som ensamstående klarar jag inte av att förbruka en limpa bröd innan datumet går ut så vad skall jag göra med två?
Margarinförpackningarna är så stora att en person omöjligt kan förbruka allt innan det härsknar. Jag kastar mer margarin än jag konsumerar. Det är inte bra för vare sig plånboken eller miljön.
Jag kräver inte att margarintillverkarna skall minska förpackningsstorlekarna. Jag nöjer mig med att förpackningen delas i två delar så att allt margarin kan förbrukas utan att behöva slängas.
De producenter som lanserar mindre förpackningar av livsmedel med begränsad hållbarhet, alternativt delar förpackningen i två delar, kan attrahera en mycket stor kundskara. Sverige är nämligen det land i världen med flest ensamhushåll. Det finns flera miljoner ensamhushåll i Sverige. Arbetande singlar är dessutom en köpstark kundgrupp. Trots detta ignorerar butiker och livsmedelsproducenter de ensamstående fullständigt. Marknadsföringen inriktas helt på barnfamiljer. Jag kräver inte att barnfamiljerna skall förbjudas, även om samhället skulle bli bättre om de försvann. Nej, jag kräver bara i miljöns namn lite bättre omsorg om oss stackars köpstarka singlar.
Vad som är värre är att inte bara staten diskriminerar oss ensamstående. Livsmedelsproducenterna och butikerna gör det också.
Hur ofta ser vi inte erbjudanden om att köpa 2 men betala för 1? Som ensamstående klarar jag inte av att förbruka en limpa bröd innan datumet går ut så vad skall jag göra med två?
Margarinförpackningarna är så stora att en person omöjligt kan förbruka allt innan det härsknar. Jag kastar mer margarin än jag konsumerar. Det är inte bra för vare sig plånboken eller miljön.
Jag kräver inte att margarintillverkarna skall minska förpackningsstorlekarna. Jag nöjer mig med att förpackningen delas i två delar så att allt margarin kan förbrukas utan att behöva slängas.
De producenter som lanserar mindre förpackningar av livsmedel med begränsad hållbarhet, alternativt delar förpackningen i två delar, kan attrahera en mycket stor kundskara. Sverige är nämligen det land i världen med flest ensamhushåll. Det finns flera miljoner ensamhushåll i Sverige. Arbetande singlar är dessutom en köpstark kundgrupp. Trots detta ignorerar butiker och livsmedelsproducenter de ensamstående fullständigt. Marknadsföringen inriktas helt på barnfamiljer. Jag kräver inte att barnfamiljerna skall förbjudas, även om samhället skulle bli bättre om de försvann. Nej, jag kräver bara i miljöns namn lite bättre omsorg om oss stackars köpstarka singlar.
En liten framgång
Jag har ett problem. Jag ägnar mig ibland åt illegal nedladdning av upphovsrättsskyddat material, främst filmer. Filmerna är ofta mer än två timmar långa. Batterierna i min laptop klarar inte alltid av att hålla datorn igång under en hel film. Väldig ofta stänger datorn av sig själv just när det är som mest spännande. Det är inte bra.
Idag lyckades jag dock se hela Indiana Jones utan några som helst problem. Filmen var precis lagom lång. En liten framgång är också en framgång.
Dance of the Dead är för övrigt en riktigt usel zombiefilm som jag spolade igenom på 3 minuter för att ändå kunna säga att jag har sett den.
Idag lyckades jag dock se hela Indiana Jones utan några som helst problem. Filmen var precis lagom lång. En liten framgång är också en framgång.
Dance of the Dead är för övrigt en riktigt usel zombiefilm som jag spolade igenom på 3 minuter för att ändå kunna säga att jag har sett den.
onsdag 8 oktober 2008
Finanskvinnan spekulerar
Jag läste i Finanskvinnans blogg (inte Erin Burnett utan hon den andra) att hon "är ... tämligen övertygad om att bloggens läsare tror de kan spara ihop mycket pengar i större utsträckning än personer som inte läser ekonomirelaterade bloggar". Detta angående en poll hon anordnat om huruvida hennes läsare tror sig kunna spara ihop en miljon kronor eller inte.
Jag har ännu inte lyckats hitta en enda ekonomiblogg där resan till miljonen har varit framgångsrik. Under ett års läsande har noll ekonomibloggare nått fram till målet 1 miljon kronor. Tvärtom har vi kunnat se oerhörda ras i ekonomibloggarnas förmögenheter. Mot denna bakgrund torde den genomsnittliga ekonomibloggläsaren vara mindre benägen att tro att hen kan spara ihop en miljon kronor (hen är ett könsneutralt personligt pronomen i tredje person singular nominativ, populärt i vissa genusvetenskapliga kretsar) än de personer som ännu inte bekantat sig med ekonomibloggarnas gigantiska misslyckande.
En sak till. Nu när ni har sett hur det ser ut när man skriver hen kan vi väl enas om att aldrig mer använda detta fruktansvärda ord?
Jag har ännu inte lyckats hitta en enda ekonomiblogg där resan till miljonen har varit framgångsrik. Under ett års läsande har noll ekonomibloggare nått fram till målet 1 miljon kronor. Tvärtom har vi kunnat se oerhörda ras i ekonomibloggarnas förmögenheter. Mot denna bakgrund torde den genomsnittliga ekonomibloggläsaren vara mindre benägen att tro att hen kan spara ihop en miljon kronor (hen är ett könsneutralt personligt pronomen i tredje person singular nominativ, populärt i vissa genusvetenskapliga kretsar) än de personer som ännu inte bekantat sig med ekonomibloggarnas gigantiska misslyckande.
En sak till. Nu när ni har sett hur det ser ut när man skriver hen kan vi väl enas om att aldrig mer använda detta fruktansvärda ord?
tisdag 7 oktober 2008
Min lediga dag
Jag somnade utmattad igår kväll. Trots det planerade jag ett tidigt uppvaknande. Min inbyggda väckarklocka fungerade tyvärr inte och först klockan sju steg jag ur sängen.
Att arbeta suger verkligen. Det är inte så att jag lider på själva arbetsplatsen. Det är snarare så att arbetet hindrar mig från att göra andra saker jag tycker mycket om.
Idag promenerade jag iväg till konditoriet för att köpa frukostbröd. Några kanelbullar slank också ner i påsen. Jag avstod dock från att även köpa en frukostbakelse. Konditoriet ligger endast några meter från min bostad. Trots det köper jag nästan aldrig färskt bröd där. Jag åker ju iväg till jobbet innan det öppnar och när jag kommer hem äter jag hellre annat.
Klockan sju satt jag vid mitt köksbord med en kopp te. Utanför fönstret såg jag folk skynda sig, ibland springa, för att hinna med sin spårvagn. Såna dårar, tänkte jag. Såna dårar som beger sig till jobbet när de kan sitta hemma vid köksbordet och dricka te.
Nu är klockan elva. Utanför fönstret promenerar ett pensionärspar och jag har precis ätit lite nybakat bröd och en halv kanelbulle. De arbetslösa vet inte hur bra de har det. Jag funderar en stund, men bestämmer mig slutligen för att välja en stunds läsning framför att titta på Grand Design på Discovery.
Det är lugnt och tyst hemma. Jag är inte stressad eller på dåligt humör. Klockan är elva och jag är på gott humör. På arbetsdagar är det inte ovanligt att folk genom sitt agerande lyckas få mig småirriterad redan klockan sju. Egentligen blir jag inte irriterad. Jag bara låtsas vara irriterad eftersom en halvsur blick och en snabb titt på klockan för det mesta får folk att inse att arbetet börjar klockan sju och att det alltså är att föredra att dricka sitt te och röka sina cigarretter innan klockan blir sju.
Jag såg en gång ett nyhetsinslag från en liten norsk by. Byns skola var stängd på onsdagar och eftersom föräldrarna var tvungna att stanna hemma och passa barnen var alla andra arbetsplatser också stängda. Om jag fick välja skulle jag jobba 10 timmar per dag i fyra dagar och istället vara ledig tre dagar. Norrmännen vet minsann hur livet skall levas. På den tredje lediga dagen skulle jag ta på mig min kofta och ge mig upp på fjället (i mitt fall en liten bergknalle) för att äta smörgås, titta på utsikten och njuta av den friska luften.
Att arbeta suger verkligen. Det är inte så att jag lider på själva arbetsplatsen. Det är snarare så att arbetet hindrar mig från att göra andra saker jag tycker mycket om.
Idag promenerade jag iväg till konditoriet för att köpa frukostbröd. Några kanelbullar slank också ner i påsen. Jag avstod dock från att även köpa en frukostbakelse. Konditoriet ligger endast några meter från min bostad. Trots det köper jag nästan aldrig färskt bröd där. Jag åker ju iväg till jobbet innan det öppnar och när jag kommer hem äter jag hellre annat.
Klockan sju satt jag vid mitt köksbord med en kopp te. Utanför fönstret såg jag folk skynda sig, ibland springa, för att hinna med sin spårvagn. Såna dårar, tänkte jag. Såna dårar som beger sig till jobbet när de kan sitta hemma vid köksbordet och dricka te.
Nu är klockan elva. Utanför fönstret promenerar ett pensionärspar och jag har precis ätit lite nybakat bröd och en halv kanelbulle. De arbetslösa vet inte hur bra de har det. Jag funderar en stund, men bestämmer mig slutligen för att välja en stunds läsning framför att titta på Grand Design på Discovery.
Det är lugnt och tyst hemma. Jag är inte stressad eller på dåligt humör. Klockan är elva och jag är på gott humör. På arbetsdagar är det inte ovanligt att folk genom sitt agerande lyckas få mig småirriterad redan klockan sju. Egentligen blir jag inte irriterad. Jag bara låtsas vara irriterad eftersom en halvsur blick och en snabb titt på klockan för det mesta får folk att inse att arbetet börjar klockan sju och att det alltså är att föredra att dricka sitt te och röka sina cigarretter innan klockan blir sju.
Jag såg en gång ett nyhetsinslag från en liten norsk by. Byns skola var stängd på onsdagar och eftersom föräldrarna var tvungna att stanna hemma och passa barnen var alla andra arbetsplatser också stängda. Om jag fick välja skulle jag jobba 10 timmar per dag i fyra dagar och istället vara ledig tre dagar. Norrmännen vet minsann hur livet skall levas. På den tredje lediga dagen skulle jag ta på mig min kofta och ge mig upp på fjället (i mitt fall en liten bergknalle) för att äta smörgås, titta på utsikten och njuta av den friska luften.
Bufferten lämnas orörd
Man kan tycka att det accelererande börsraset borde ge goda köpmöjligheter. Jag har exempelvis över 70 000 kr på ett buffertkonto som jag i princip skulle kunna köpa aktier för. Problemet är bara att bufferten finns där för att trygga min ekonomi i osäkra tider. Finanskrisen riskerar att resultera i klart kännbara konsekvenser på arbetsmarknaden. I hemstaden Göteborg har de båda Volvobolagen på kort tid sparkat tusentals anställda. Underleverantörerna kommer att avskeda minst lika många och även konsultbolagen får känna på neddragningarna. Totalt kommer säkert tiotusen anställda mista sina jobb i Göteborgsregionen enbart som en följd av de båda Volvobolagens neddragningar. Även i övrigt ser det ut som om vi står inför en stram arbetsmarknad. Då gäller det att ha sin privatekonomi i ordning. Nej, bufferten lämnas orörd.
lördag 4 oktober 2008
Märkligt
Jag finner det en smula märkligt att när jag som ensamstående, och inte ens fet, handlar mat på Willys visar kvittot 950 kr.
Ekonomisk ställning 3 oktober 2008
Tillgångar och skulder 3 oktober 2008
Pengar: 71 460 kr.
Aktiefonder: 56 212 kr.
Aktier: 69 411 kr.
Kortkredit: -2 116 kr.
Summa tillgångar och skulder: 194 967 kr.
Jämfört med månadsskiftet augusti/september har nettotillgångarna minskat i värde med 13 779 kr (6,6 procent). Sammanställningen gäller dock en något längre period är vanligt. Under september månad minskade nettotillgångarna med cirka 4 procent. Sedan tillkommer alltså ytterligare tre dagars konsumtion samt fortsatt börsfall under oktober månads första dagar.
September har varit min i särklass sämsta sparmånad hittills. Dels beroende på att börsmånaden varit sällsynt extremt jävla värdelös, dels beroende på att jag inte har sparat särskilt mycket pengar. Sammantaget ger detta ett mycket dåligt resultat. Å andra sidan har jag anskaffat många tuffa prylar som ger god uppmuntran i börsmörkret, bland annat en ficklampa.
Jag får väl trösta mig med att åtminstone ett ekonomiskt beslut varit lyckat i år, nämligen det att öka storleken på bufferten.
Pengar: 71 460 kr.
Aktiefonder: 56 212 kr.
Aktier: 69 411 kr.
Kortkredit: -2 116 kr.
Summa tillgångar och skulder: 194 967 kr.
Jämfört med månadsskiftet augusti/september har nettotillgångarna minskat i värde med 13 779 kr (6,6 procent). Sammanställningen gäller dock en något längre period är vanligt. Under september månad minskade nettotillgångarna med cirka 4 procent. Sedan tillkommer alltså ytterligare tre dagars konsumtion samt fortsatt börsfall under oktober månads första dagar.
September har varit min i särklass sämsta sparmånad hittills. Dels beroende på att börsmånaden varit sällsynt extremt jävla värdelös, dels beroende på att jag inte har sparat särskilt mycket pengar. Sammantaget ger detta ett mycket dåligt resultat. Å andra sidan har jag anskaffat många tuffa prylar som ger god uppmuntran i börsmörkret, bland annat en ficklampa.
Jag får väl trösta mig med att åtminstone ett ekonomiskt beslut varit lyckat i år, nämligen det att öka storleken på bufferten.
onsdag 1 oktober 2008
Nya redovisningsrutiner
Ända sedan bloggens födelse har jag redovisat en ekonomisk översikt per den sista i varje månad. Jag kommer i framtiden redovisa ungefär en sådan ekonomisk översikt varje månad men datumen kan komma att variera. Det börjar nämligen bli jobbigt att sätta sig och räkna samman allt en vardagkväll mitt i jobbveckan bara därför att jag "måste". I fortsättningen kommer jag därför inte hålla lika strikt på att översikten skall gälla månadens sista dag. Fortsättningsvis kan det mycket väl hända att jag presenterar denna alltid lika efterlängtade rapport sista dagen i månaden, men mer troligt är att det sker första helgen i den nya månaden.
Nästa redovisning kommer troligen att ske på lördag. Att september var en fruktansvärt dålig månad är redan uppenbart. Nettotillgångarna har minskat i värde med cirka 4 procent jämfört med föregående månad.
Nästa redovisning kommer troligen att ske på lördag. Att september var en fruktansvärt dålig månad är redan uppenbart. Nettotillgångarna har minskat i värde med cirka 4 procent jämfört med föregående månad.
söndag 28 september 2008
Jag kom precis på en sak
Jag kom, som rubriken antyder, precis på en sak. Jag var ju på bokmässan igår. Befinner man sig i en monter på bokmässan får man räkna med att folk kommer fram och vill prata om än det ena, än det andra. Däremot slog det mig precis att jag faktiskt blev antastad två gånger även när jag promenerade förbi montrar.
Första gången var det en man från Centralrådet för ex-muslimer i Skandinavien. Den trevlige mannen, av iransk börd, frågade mig om jag visste vem mannen på bilden på ett flygblad var. Javisst, det är Ayatolla Khomeini, svarade jag utan att närmare studera bilden. Det visade sig vara Lars Leijonborg och jag kände mig lite dum. Det viktiga är dock inte vad flygbladet som sådant handlade om eller att det finns modiga människor som vågar lämna en religion trots risken att halshuggas.
Nej, det viktiga är att jag några timmar senare för andra gången blev stoppad i mässgången.
Jag hade gått vilse med en kopp kaffe och ett maffigt wienerbröd i händerna, då ännu en trevlig man gick fram till mig. "Vill du inte dricka ditt kaffe borta hos oss i montern", frågade han. "Vi har många trevliga böcker du kan läsa." Jag tittade bort mot hans monter och såg att han kom från Humanisterna.
Såväl Ex-muslimer som Humanisterna är anti-religiösa sammanslutningar som vill motverka vidskepelse och religiöst inflytande i samhället.
Vilka signaler sänder jag egentligen ut när jag i stilla mak promenerar fram på ett trångt mässgolv? Jag sympatiserar i och för sig med båda dessa organisationer men att jag har en tydlig stämpel i pannan oroar mig.
Jag undrade förresten varför den unge mannen i Livets Ords monter stirrade så misstänksamt på mig när jag bläddrade i en bok av Ulf Ekman. Jag gillar Ulf Ekman. Han är en av Sveriges absolut främsta talare. Han har en enastående karisma och är mycket rolig att lyssna till. Jag delar inte hans religiositet men uppskattar hans kvaliteter ändå. Jag var på väg att fråga om Ulf Ekman själv väntades dyka upp när jag såg hur konstigt den unge mannen stirrade på mig. Nu vet jag.
Tydligen behöver man inte ens titta på mig. Jehovas Vittnen knackar på alla dörrar utom min. Jag vill också ha besök av Jehovas Vittnen, det eller så får Humanisterna börja med hembesök.
Första gången var det en man från Centralrådet för ex-muslimer i Skandinavien. Den trevlige mannen, av iransk börd, frågade mig om jag visste vem mannen på bilden på ett flygblad var. Javisst, det är Ayatolla Khomeini, svarade jag utan att närmare studera bilden. Det visade sig vara Lars Leijonborg och jag kände mig lite dum. Det viktiga är dock inte vad flygbladet som sådant handlade om eller att det finns modiga människor som vågar lämna en religion trots risken att halshuggas.
Nej, det viktiga är att jag några timmar senare för andra gången blev stoppad i mässgången.
Jag hade gått vilse med en kopp kaffe och ett maffigt wienerbröd i händerna, då ännu en trevlig man gick fram till mig. "Vill du inte dricka ditt kaffe borta hos oss i montern", frågade han. "Vi har många trevliga böcker du kan läsa." Jag tittade bort mot hans monter och såg att han kom från Humanisterna.
Såväl Ex-muslimer som Humanisterna är anti-religiösa sammanslutningar som vill motverka vidskepelse och religiöst inflytande i samhället.
Vilka signaler sänder jag egentligen ut när jag i stilla mak promenerar fram på ett trångt mässgolv? Jag sympatiserar i och för sig med båda dessa organisationer men att jag har en tydlig stämpel i pannan oroar mig.
Jag undrade förresten varför den unge mannen i Livets Ords monter stirrade så misstänksamt på mig när jag bläddrade i en bok av Ulf Ekman. Jag gillar Ulf Ekman. Han är en av Sveriges absolut främsta talare. Han har en enastående karisma och är mycket rolig att lyssna till. Jag delar inte hans religiositet men uppskattar hans kvaliteter ändå. Jag var på väg att fråga om Ulf Ekman själv väntades dyka upp när jag såg hur konstigt den unge mannen stirrade på mig. Nu vet jag.
Tydligen behöver man inte ens titta på mig. Jehovas Vittnen knackar på alla dörrar utom min. Jag vill också ha besök av Jehovas Vittnen, det eller så får Humanisterna börja med hembesök.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)